Aftonbladet – 28 juli 1855, sida 2

med nationalförsamlingens organisation. Norge shar icke inom sitt sköte elementer till två kamrar, och en sådan institution skulle derföre rimligtvis antingen blifva alldeles onaationel och då verkande mot sitt syftemål, seller ock skulle den blifva lika vanmiäktig och betydelselös som storthingets indelning i Odelsthing och Lagthing för närvarande är. Så länge våra resurser så i intellektuelt som sekonomiskt hänseende äro så utomordentligt fattiga som de i denna tiden äro, så kunna svi icke vänta att genom skrifna lagar till,vägabringa någon synnerligt dugligare natio nalförsamling än den vi nu hafva. En re presentation, som icke till en stor del består af bönder, skulle efter Norges naturliga förhållanden näppeligen vara någon verklig national-församling. Icke heller kan det under närvarande förhållanden anses för något betydligt fel, att vår grundlag icke gifver konungen rätt att upplösa representationen soch påbjuda nya val. Ty för att en sådan rättighet skulle ega någon verklig betydelse och nytta, förutsätter den en politisk utveckling hos nationen, som det norska folket sännu är långt ifrån att hafva uppnått. Men det oaktadt bör man dock icke stanna vid den tröstlösa tanken, att icke någonting kan blifva bättre än det nuär. — — — — Mycket kan utan tvifvel rättas, om alla medel begagnades som våra förhållanden göra möjliga. Det kan således icke nekas, att Norges regering jemförelsevis icke har befunnit sig på en högre ståndpunkt än vår nationalförsamling. Öaktadt vi visserligen också i detta hänseende måste finna oss uti att nedsätta våra anspråk iöfverensstämmelse med landets resurser, så är det dock icke stvifvel underkastadt, att en större insigt och skraft, ett större intresse för de allmänna angelägenheterna, än hittills egt rum, kunde utveckla sig hos sjelfva regeringen; och lika litet får det betviflas, att om till en börjar regeringens egen hållsing vore kraftfullare, som den vore omtänkt på att alltid hafva rätten på sin sida, om den sjelf handlade smera och lemnade mindre åt nationalförsamlingens utarbetning, kort sagdt, om den aldrig visade nationalförsamlingen någon blotstad sida, om den aldrig lät storthinget få shandgripliga bevis på att detta är nära nog det enda arbetande hjulet i vårt statsmaschipneri — i sådant fall skulle regeringen kunna betydligt bidraga att bringa våra förhållanden på : bättre fot, dels genom sina direkta åtgärder, dels indirekt genom det inflytande som dess egen duglighet nödvändigt skulle putöfva på nationalförsamlingen. Ty denna skulle JF hafva ständigt för ögonen, att regeringen icke allenast kan mäta sig med henne uti insigt och sakkunskap, utan också i arbetsamhet, i varmt nit för landets intressen, i klok sparsamhet och sann libepralitet.