Aftonbladet – 26 juli 1855, sida 2

fortfor med ett tvunget leende och låg röst: Det här är medaljens frånsida.. Derefter återtog han på ryska, i det han ställde talet till de begge bönderna, men utan att se på dem: Det är bra, det är bra! jag skall se till och taga mina mått och steg... godt, gå nu Bönderna rörde sig icke ur stället. Nå, hören j icke hvad jag säger er? Jag skall ge mina order; gån er väg! Arcadi vände dem ryggen och mumlade mellan tänderna: Alltid små obehag ! hvarefter han med stora steg gick åt burgmisterns hus; den sednare följde honom. Som jag icke var hågad att gå så fort, betraktade jag hvad som återstod af gruppen. Den gamle soldaten, fiskalen med de stora mustacherna, skakade på hufvudet och stirrade framför sig med ögonen. Åldermannen, seniorn, som ej hade nägot bättre att företaga sig under dylika förhållanden, började skrämma bort ankorna och tvinga dem att begifva sig till andra ändan af pölen. De stackars supplikanterna stodo ett par minuter helt stumma och betraktade hvarandra samt styrde derefter sina steg hemåt, utan att se sig tillbaka. Två timmar derefter var jag i Reabov; der utsåg jag åt mig en följeslagare vid namn Aapadiste, hvilken jag kände, och beslöt att uteslutande egna mig åt nöjet af jagten. Det syntes mig som om herr Peenotschkyne, då han skiljdes ifrån mig, visade sig något missnöjd med Sophron; jag kunde icke afhålla mig ifrån den anmärkningen för mig sjelf, att jag handlat mindre betänksamt då jag på morgonen antagit inbjudningen att stanna qvar och att bli vittne till hvad jag seit. Jag var så sysselsatt med. denna tanke, att jag under min vandring med Anpadiste oupphörligt förde samtalet på herr Peenotschkyne och på bönderna i Chigilowka, och jag frågade om han kände burgmistern på stället.