Aftonbladet – 24 juli 1855, sida 3

dre i den klassiska skolan än i den romantiska. Den partiella bärmning åter, som medveten eller omedveten förekomme äfven hos de utmärktaste författare, bör och får ej uuderkastas en slik förkastelsedom. — Så skulle, man t. ex. i Franzåns bekanta Ingen har jag sett sä blicka, Och så rodna, och så le tro sig finna en reminiscens af Birgers Wie wundersäss die Lippe sprickt und lächelt (Die Unvergleichliehe), hvilket sednare åt:r är en härmning eller snarare en fri öfversättning, ehuru ej angifven såsom sådan, af Petrarcas: E come dolca parla e dolce ride.s (Son. CXXVI), hvilket i sin ordning åter temligen tydligt påminner om Horatii: Dulce ridentem Lalagen amabo, Dulee loquentem. bvaruti Thomas Moore velat finna ett återljud af ett fragment ur Sappho. Att Valerius, såväl till följd af sin på en gång kraftiga och glada skaldenatur som af sia förtroliga bekantskap med fornålderns klassiska mönster, var mer än de flesta tidens män utrustad att lösa den uppgift han sjelf gilvit sig, nemligen att i likhet med Horatius sjungande lära, och lärande sjunga, lärer väl ingen bestrida, och det vitsordas ock af de flesta i denna del upptagna dikter. Blavd dessa igenkänner man med nöje de gamle välbekanta oderna Tålamodet och Qvirnan, som i trots af en mindre väl anskrifven och numera föråldrad versform alltid skoa bibehålla ett aktadtrum i vår litteratur. Coriolanv utmärker sig genom en ledigare form och dramatisk rörlighet i behandlingen. Iåtskijliga af de äldre fosterländska sångerna förekommer deremot väl mycket af den gamla obemängda akademiprosan, äfvensom i efterbildningarne från Horatius, der bortläggandet af den antika metern borttagit nästan alllikhet med originalerna; hvaremot i öfversgättningarne från Lucanus och Seneca, der den urgprungliga formen bibehållits, allt har er saanare och naturligare prägel. Hos denna författare, likasom hos Kellgren visar sig föröfrigt det intressanta fenomeret af en återgång på gamla dagar från det äldre manåret till en djupare uppfsttring af lifvet. UtiBraminen,, )Hemflyttningew,, Epilogen och bshandlingen af Joh. 1 kap. mötes man af fromt tänkta och skönt sagda utgjutelser. Slutligen få vi uttrycka en önskan och förboppning, att likasom åsynen af dem hädangångnes sköna och vördaadsvärda gestalt (hvaraf en afbildning, tecknad af älskande hand, pryder detta verk) glädde och förtjusade icke blott dem som egde lyckan af hans personliga bekantekap, utam cck hvarje mötande, med. det ringaste mått af skönhetssinne begåfvade, som genast i honom igenkände Barden, så ock hans intellektuella bild, hans inre, rent manliga, fromt glada drag återspeglade i bang skrifter, måtte allt mer och mer inpräglas hos hans landsmän, hvilka derigenom ock komma i tillfälle att inför en aktningsvärd och älsklig familj i någon mån visa den erkänsla de och deras fäder äro skyldiga minnet af Valerius.