Aftonbladet – 24 juli 1855, sida 3

RAUNNA alerstallas. En ai de mest lofvande bland Danmarks yngre bildhuggare, Stefan Ussiog, har aflidit i Köpenhamn af hjerninflammation. AMERIKA. Med afseende på nästa presidentval äro Knownothings delade mellan general Houston från Texas och George Law. I Baltimore egde en jordbäfning rum den 28 Juni. Koleran har utbrutit bland mormonerna vid Saltsjön, hvilka också hotas af indianer. LITTERATUR. Samlade WVitterhetsarbeten, af J. D. Valerius. Förra delen. Stockholm 1855. Norstedt Söner. Pris 2 rdr bko. Med författarens porträtt. Den samling af dikter, som här lemnss i allmänhetens händer och hvaraf denna första afdelning innebåller till större delen förut outgifna stycken, utgör det litterära arfvet efter en man, olika bedömd såsom skald, men allmänt älskad och värderad för sin personlighet, hvars på en gång manliga och behagfulla väsende afspeg!as i hans skrifter och måbända gifver dessa deras förnämsta värde. Om man vid företagandet af en recension, i stället för att som vanligt mäta allt det i oändlig mångfald gifna med ett på förhand uppgjordt estetiskt afvägningsinstrument, skulle vilja — enligt en berömd litteratörs föreskrift — söka göra sig reda !:o för arbetets syfte, 2:0 huruvida detta syfte varit värdt att behandlas, 3:0 huru författaren utfört och genomfört sina syften, så gagnade man derigenom mera litteraturens sak och visade litteratörerna mera uppmärksamhet än genom ett nära obetingadtlofprisande. Tillämpas nu ofvan antydda metod på förevarande såmling af vitterhetsarbeten, så visar sig först och främst att hufvudföremålet för Valerii poetiska verksamhet varit didaktiskt, att hans skaldestycken nästan alla äro lärodikter, icke blott de hvilka angifva sig såsom sådana, utan ock sjelfva visorna (af hvilka likväl ganska få förekomma 1 nu utgifna del — man hoppas finna dem i den nästföljande); att med ett ord en Horatiansk verldsåsigt genomgår de flesta af dessa dikter. Huruvida nu poesiens engagement som lärarinna varit af något synnerligt gagn för henne sjelf eller ens för eleverna, huruvida lärodikten haft nog hög rang att kunna få plats vid Musernas bord, har varit mycket ombestridt. Det har af den romantiska skolan blifvit totalt förnekadt; det har å andra sidan från flera håll blifvit yrkadt i lära och handling; sednast af hr von Beskow i dess förordande förord, hvaruti han med flera exempel och bland andra med Dantes sökt vindicera lärodiktens poetiska värdighet. Verk, i hvilka fo ntidg och samtids hela vetande, åskådningssätt och historia uppfattas och återges förherrligade, äro väl dock någonting annat än en lärodikt i den betydelse som Boileaus, Popes, Delilles m. fl. arbeten gifvit åt detta begrepp, och hvilka hos oss gällde för osvikliga mönster vid den tid då Valerius först uppträdde. Ett är att låta lifvets och lärornas bilder och former ingå såsom vehikel för en poetisk skapelse och, likasom fordom Midas, medelst ett blott vidrörande förvandla allt till guld; ett annat är att använda poesien såsom bladguld till ornering af moraliska eller politiska doktriner. Vi förstå att uppfatta den pietet som här förmått den lärde och vitre biografen att med kärlekens och smakens förenade styrka bringa sin hyllning åt en hädangången vän och yrkesbroder, ej mindre i poesiens departement än i finansens, hvilkas frändskap han här så behagligt tecknat; men vi måste beklaga att den föröfrigt i flera hänseenden intressanta teckningen väl mycket antagit form och ton af akademiskt äreminne. Denna anmärkning innebär ingalunda något försök att nedsätta Valerii skaldevärde. Han valde sina ämnen; sin tidperiod kunde han lika litet som någon annan välja. Om valet af det förra såsom innehållande föga poetiskt stoff, icke i allmänhet kan gillas, så var felet egentligen icke hans utan tidens. Slutet af förra årbundradet och början af det nuvarande var i litterärt bänseende en af de magraste, minst fruktbärande epoker; häruti liknande Frankrikes dåvarande litteratur, i motsats till Tysklands och Englands, der just vid samma tid de herrligaste fenomener uppenbarade sig. Ställd emellan Gustaf III:djes tidehvarf (hvars ypperste representast, Bellman, sjelf egentligen tillhörde en äldre period) och det nya, som samtidigt med 1809 års politiska revolution började sin tillvaro, företedde perioden emellan 1772 och 1809 med få undantag en stel formalism, lika död i poetiskt som i politiskt hänseende. Det romantiska var ännu för de flesta af tidens vittre okändt; det klassiska uppfattade man ej annorlunda än såsom en romersk importartikel, med fransk stämpel behörigen försedd. — Att båda. dessa elementer, ensidigt uppfattade, sålunda förhindra begagnandet af den naturliga grunden nationalitetens, tycktes man hafva förbisett. — I sin egentliga betydelse är det klassiska (elassici kallades efter Servii Tullii folkindelning första medborgareklassens medlemmar, hvilkas förmögenhet uppgick till 100,00U ass) det i sitt slag yppersta, således ingalunda någon härmning eller efterbildning af främmande förhållanden. Det är denna inympning och påhängande af främmande former i sin helhet som vi måste ogilla ej min ———— 5