Aftonbladet – 24 juli 1855, sida 2

ka, gå nu; gå dina färde och akta dig. .. Hvarföre skulle hon behöfva gå hem. till fots? skyndade jag att fråga; vi kunna ju taga henne med oss i vagnen . :.o Annuschka blef röd som en åkervallmo; med sina begge händer tog hon i det hopsnodda snöret, som tjenade till grepe i hennes korg, och betraktade dvärgen med rörelsg. Åh nej, hon har goda fötter; hon skall nog hinna framp, svarade han i samma vårds-lösa och likgiltiga ton. Hon behöfver icke: åka. Gå, Annuschka, gål Anna försvann småningom i den tätas skov gen; Kaciane följde henue med blickea och sedan med tankan; derefter sänkte han hufvudet och smålog en god stund. I detta småleende, liksom i de varsprows ord Kaciane nyss talat till lickap, ja, i sjelfva ljudet af hans röst, då han yttrade dessa ord; låg en obsskriflig ömhet; det var en verklig passion, det var kärlek, Ännu en gång blickade han åt den väg hon vandrat, smålog åter, aftorkade svetten från sitt ansigte och skakade flera gånger på hufvudet. Hvarföre afskedade du henne så hastigt?. frågade jag honom. Jag skulle gerna ha köpt allt hvad hon plockat.n Ah, ni kan köpa det lika bra der hemört, om ni har lust dertill, svarade han, i det han för första gången begagnade ordet mi. Du har i den der flickan ett trefligt sällskap i din ensamhet. Hm ... åh ja... svarade dvärgen något vresigt; och från denna stund återföll han i sin förra tystnad. Jag gjorde fera försök att åter bringa honom till godt lynne; men då jag fann att det var förgäfves, återtog jag pun bössa, hvisslade till mig min hund och styrde kosan åt kontoret till.