Aftonbladet – 24 juli 1855, sida 2

— Göteborgs Handelstidning har i ett af sina sednaste nummer på ett ganska förtjensifullt sätt belyst det 8. k. Herdabref som Lunds stifts nye biskop, kort efter sin ans komst till stiftet, utfärdade till sina medbröder. Förf. i H, T. berömmer sig att hafva genomläst ord för ord det mer ön tre spalter långa herdabrefvet och tror att han dermed under de gamla goda tiderna skulie gjort en öfverfödsgerning, hvarigenom han till H. Hög . vördighets disposition kunnat lemna ett stort parti syndaförlåtelser. Detsamma tro wi ock. Resultatet af granskningen blir, att dessa första ord af stiltets nye biskop sätrninstone icke på hans (förf:s i H. T.) förstockade sinne gjort något särdeles intryck,; hvilket är ganska förlätligt. Samma bekännelse skola troligtvis de flesta göra, som hafva tålamod att genomläsa denna på fraser rika, men på öfvertygande skäl magra epistel, hållen i den ton af gudsnådlig ödmjukhet och försonlighet, som våra prelater med sådant välbehag förstå att använda, men som alltför illa döljer det andliga högmod och den ofördragsamhet som gömmas derunder. — I det nästföljande: numret ger H. T. sjelf prof på huru den önskar att H. H. skulle hafva skrifvit sitt herdabref, för att det skulle kunnat verka på dess förhärdade sinne, och vi tro oss göra våra läsare ett nöje att här nedan meddela detta nya herdabref, som verkligen är ganska olikt hvad man hittills sett i den vägen, men som i alla fall förtje-nar att högligen rekommenderas till vederbörandes behjertande. Det lyder sålunda: Det är mig, älskade vänner och bröder, om ej i trone dock iembetet, ett behof att dä jag första gängen såsom eder öfverherde talar till eder och framställer mig sjelf för eder, uttrycka den djupt förkrossande känslan: jag är en fattig, elindig syndara, som hafver ingenting att berömma mig af; fall af högfärd, verldssinne och egeorättfärdighet, hvarifrån jag endast kan boppas: att genom daglig änger och förayeise, tro och för tröstan på Guds oändliga nåd och barmhertighet, kunaa småningom och till någon rioga del frigöra mig. Andea är villig, mea köttet är svagt. Baden för mig, såsom jag beder för eder! — Jag har gjort denna bekännelse, efter strid med mitt syndiga hjerta, derföre att den måste uttalas. Tyvärr är dock icka ens descna bekännelse obesmittad. (Jag måste blotta för eder äfven denna vrå i mitt syndiga hjerta.) Mer än en gäng vill den tanken framsmyga sig, att jag genom dessa pablikanens ord just är bättre än andra syndare, då jag bekänner mig vara sämre. Det är farissismiea till kärnan, ehuru orden äro den botfårdige syädarens. — Älskade väcner! Jag har yppat för eder mitt innersta. Pöfysn eder sjelfra! Gån. till djupet af edra hjertan! Siån eder för edra bröst: och bekännen: vi äro fattige, syndige menniskor ! Men denna bekäonelso fir ej stanna vid ord allena. Den måsta göra sig gällande i lifvet nti en sann omvändelse. Vi få icke Iängre tjena Gudioch mammon. Det är tid på att de, som ätagit sig att förvalta det dyra Guds ord, uppfylla sitt kall med allvar. Länge nog hafva verldens barn — till hvilka vi äfven tyvärr blott alliför mycket måste räkna oss: sjelfva — sett med förargelse eller gkadeglädje ati ordet, ehuru af evig sanning, i lärarens mun blir en. Mr