Aftonbladet – 19 juli 1855, sida 2

— RR ora RR :I hade någon tillräcklig anledning ätt förklara : Ryssland krig, om detta förkastande vore enda I hindret för freden. . Grefve Buol var af den låsigt att man i hvarje händelse måste taga I sin tillflykt till jemvigtssystemet, och vi kunna I här sammanfatta hela diskussionen i få ord I på så sätt, att frågan vore om Rysslands öf) vervigt i Svarta hafvet skulle. brytas genom jinskränkningseller jemvigtsprincipen. I afse-Jende på denna fråga, vacklade britiska regeringen, representerad af lord Clarendon icke I på ringaste sätt, och det är ett nöje att kunna tillägga att intet karl vara klarare och mera I bindande än vår utrikes rinisters alla depescher i denna fråga. Lord Clarendon, förklaI rade genast grefve Colloredo; satt han med lika mycken förvåning som ledsnad (Bedauern) tagit kännedom om den österrikiska depeschen, och att den ieke innefattade någotmindre än en förklaring af Österrike att det icke skulle vidblifva fördraget af d. 2 Dec: i fall vestmakterna fortforo att vilja brioga 3:dje punkten till verkställighet; emedan grefve Buol miste inse att hans föreslagna jemvigtssystem var så väl otillräckligt som outförbart.s, Han visar sedan med stor. skärpa. det orimliga i sådana vilkor och slutar med: följande ord: Och likväl voro dessa vilkor — sade jag — de, under hvilka grefve Buol tyckes vilja afsluta en fred, som skulle vara ärofull och rättvis, som skulle upprätthålla Turkiets oafhängighet och integritet samt lemna säkra garantier för Europas framtida lign; men jag behöfver ej säga att Hennos Majestäts regering ej kan deltaga i en sådan lösning. Om kriget foit far, så må det vara Österrikes ensak att betänka sin egen ställning, icke: blott under det kriget pågår, efter de rustningar som det föranstaltat, det språk zom det fört och de förbindelser det ingått, utan äfven vid slutet af kriget, ifall fred emellan: de fyra krigförande makterna skulle blifva afslutad. De instruktioner, som samma dag öfversändes till lord John Russel, innefattade att han för Östorrike skulle förklara neutralisationssystemet, nemligen det system som utesluter alla örlogsfartyg från Svarta hafvet, äfvensom systemet att inskränka ryska sjömakten. Han anvisades vidare att afbryta underhandlingarne, ifall Österrike skulle vägra att förbinda sig till gemensamma militäriska operationer med England och Frankrike, om Ryssland förkastade båda förslagen. I de förtroliga samtalen, om hvilka lord Russel meddelar underrättelse, medgaf österrikiska regeringen ändamålsenligheten af dessa medel till lösning och lofvade att inom konferensen understödja dem, men förklarade likväl tillika att Österrike icke var beredt att börja krig med Ryssland; ifall den sednare makten icke ville gå in på att in. skränka sin flotta i Svarta hafvet, och utta. lade den åsigten att samma mål kunde vinnag på annan väg. Drouyn de Lhuys och lord John bekämpade och vederlade energiskt dessa österrikiska förslag. Särskildt förklarade lord John att jemnvigtsprojektet vore overksamt, då vi icke alltid kunde hålla en stor flotta i beredskap; förödmjukande för Furkiet, då det städse måste stödja sig på Frankrike och England; osäkert för Europa, som skulle fortfarande blifva i en beständig jäsning och beredt på krigs. Grefve Buol tycktes genom dessa skäl hafva blifvit vacklande, och lord John rapporterade att enligt hans åsigt hade detta varit ett försök från Österrikes sida att förmå vestmakterna uppgifva sina förslager i afseende på 3:dje punkten; detta försök hade fullkomligt misslyckats,. --Detta var Aen 9 April, och 14 dagar derefter berömdes lord John af regeringen för den fasthet hvarmed han bibehållit sin terräng. Emellertid hade en märkvärdig förändring skett. Den 16 uppträdde lord John sjelf med en Plan;-enligt hvilken, så länge ryska flottan i Svarta hafvet icke öfverskred 4 linieskepp; 4 fregatter och 6 mindre fartyg, andra makter som stodo i vänskapligt förhållande till sultanen skulle hafva rätt att hvardera skicka en hälften så stark flotta till Svarta hafvet öch att, om den ryska förstärktes öfver detta antal, ett större antal krigsskepp skulle af sultanens allierade få ditsändas. Här hafva vi således första tecknet till att det britiska sändebudet kommit till just samma jemvigtssystem som lord Clarendon ansåg för otillräckligt och outförbarts och som lord John Russell fem dagar förut sjelf förklarat för overksamt. Vi skola icke försöka följa den diplomatiska konslaven i den fina och spetsfundiga utarbetling som dessa förslag rönte. Dess innehåll san sammanfattas i ett par ord. Österrike, iom förutsåg eller sannolikt visste att Ryssand icke skulle ingå på en. direkt ingkränkling af sin sjömakt, försökte att vinna vestnakternas bifall till förslager af helt annan rt, hvilka synnerligen voro beräknade påatt n infinitum uppskjuta den -casus -belli som notade det sjelft. Den sista planen bestod leruti, att Österrike ville genom fördrag göra let till-en casus belli om Ryssland i framtilen ökade sin sjömakt i Svarta hafvet utöfer det antal fartyg som det hade 1853, d. . 8. utöfver den styrka som dess flotta hade å den understödde furst Mentsohikofts amassad och utförde öfverfallet vid Sino 6, och ust detta förslag var det som lord John Russell . 18 April ansåg ovärdigt sitt: bifall. Vi ilja anföra hans egna ord rörande dennå vigga punkt: Jag tillstårs, sade han, satt om i kunde bringa det derhän att Österrike gjorde etta tredje projekt till sitt ultimatum, så kulle vestmakterna göra väl uti att antaga etsamma. Då jag säger så, tyckes jag kanke tala emot mina förra åsigter; mon i verkgheten återtager jag likväl icke dessa åsig;r. Jag anser begränsningssystemöt för vida ättre än jemvigtssystemet. Men frågan väer emellan en ofullkomlig: säkerhet för Turiet och Europa samt krigets fortsättande. enna ofullkomliga säkerhet var således lord ohn efter sin egen förklaring beredd att anga. Han begärde till och med att för na. kolleger personligen få försvara sin igt, innan de fattade ett definitift beslut. len frågan vägde ej blott emellan en ofullomlig säkerhet, och krigets fortsättande,