Aftonbladet – 17 juli 1855, sida 2

Jag vill slå vad att ni sjelf är jägare, Lukas Petrowitsch?, sade jag till Owsianikoff. Jag skulle verkligen ha tyckt mycket om jagt i mina unga dar; men ni förstår väl, att i mitt stånd är detta nöje förenadt med svårigheter. Förståndet befaller en att hålla sig på afstånd ifrån de stora herrarne. Om en man af vår klass, en drinkare eller en lätting, sökte närma sig adeln.... hvad nöje skulle han finna deri? Han skulle bara skämma ut sig. Man ger honom en halt häst att rida, man rycker mössan af honom och kastar den en tjugo steg in i buskarre, man slår med piskan åt hans häst, för att träffa honom sjelf, än på benen än på händerna, och han bör dervid alltid skratta och tila att andra skratta åt honom... Må så vara att man kan tro motsatsen; men jag för min del påstår, att ju obetydligare man är, desto lättare förtrampas man, och män har si mycket mera sköl att taga sig till vara. Jan, återtog Owsianikoff; sedan jag kom till verlden har det från jorden försvunnit bra många spår efter menniskor, hundar, räfvar och vargar; andra tider ba kommit. Isynnerhet finner jag hos adeln cu märkbar förändring. De fattigare ade!smännen äro alla i tjenst; åtminstone qvarstanna de icke af lättja på sina små egendomar; till och med goda och rika adelsmän ha blifvit oigenkänliga. Jag har sett ett större antal af dem vid jordeböckernas upprättande, och jag tillstår att mitt bjerta fröjdade sig åt att skåda dem. De äro icke blott tillgängliga, utan ifven vänliga.... Blott en såk har mycket förundrat mig: att dossa adelsmin, som icke iro fräömmande för någon vetenskap och som tala så väl att själen röres deraf — de förstå likväl ej i grund dat verkliga lifvet och känna lika litet sina egna fördelar. De af deras slafvar som d3 göra till intendenter drifva derma