Aftonbladet – 17 juli 1855, sida 2

Milowidka; förr gjorde jag då mig sjelf till er fånge. Alexis Gregoriewitsch berömde dessa tänkesätt och sade: jag tycker om dig! Er farfar återförde segervinnaren i sin vagn, och när Milowidka dog, tillställde han en ståtlig begrafning med musik; man nedgräfde kroppen under en pil i trädgården och lät uppresa en grafsten med en inskription som ännu bör finnas qvar. Af allt detta finner man att Alexis Gregoriewitsch aldrig förorättade någon. Åbl det är oftast så, att blott de som segla i bäckar äntra andras båtar. Och hurudan meönniska var den der Bauch som ni talade om? frågade jag efter en eller två minuters tystnad. Ni har hört talas om Milowidka och ieke om Bauch? Det var besynnerligt. Det var er farfars förste jägare, som han icke virderade mindre än sin hund. Beauch var en förskröcklig man, och om er farfar befallt honom att springa på en knifsegg, så hade han i ögonblicket gjort det. Och huru han vrålade sitt holloli! Det var som om sjelfva skogen skulle ha ropat. Men om det föll honom in, så steg han af hästen och lade sig; hundarne, som icke mera hörde hans röst, tappade spåret, och då de ej återfunno det, skulle de icke för allt i verlden ha sprungit förut. Er farfar blei mycket ond: aJag vill bli förinted, om jag icke låter hänga den oduglingen! Ja, jag skall låta vända ut och in på honom liksom en muff. Den eländige, den bofven! Och till slut skickade han någon att efierhöra hvar han fanns, hvad han ville om och orsaken till bans uppförande. Bauch begärde vid dylika tillfällen belt beskedligt bränviny man bar till honom allt hvad: man tagit med sig; han drack några dugtiga klunkar, steg derefter till häst och återtog. sitt hollah i en myndig ton: