Aftonbladet – 14 juli 1855, sida 2

sade, i det hon hotade mig med pekfingret: Akta er, doktor, omtala för ingen, för ingen!.. — Jag sökte lugna henne genom bifallsniekningar och några. då och då uttalade, enstafviga ord; jag gaf henne att dricka, jsg väckte sköterskart, som skulle vaka öfver henne, och gick ut.s Här gjorde doktorn en paus, tog ur sin snusdosa med en viss. häftighetvden ena. prisen efter den andra och stod ett ögonblick lixsom bedöfvad. Ebröljande dagen var den sjuka, tvärtemot min förväntan, ej i ringaste mån bättre. Väl tjugo gånger tänkte jag. på att låta spänna-för och resa tillbaka; det var nödigt; men. bur skulle jag kunna öfverge henne?.. Jag beslöt att stanna qvar, ehuruväl jag i staden hade patienter som väntade. på mig; och ni vet ju, man bör ej, man kan ej försumma sina patienter; det vore att blottställa sig för att förlora sina kunder. Men primo var den arma flickan i ett förtvifladt tillstånd ; secundo kände jag, sanningen att säga, ett lifligt intresse för denna sjukas; lägg Härtill, vidare att hela familjen behagade, mig. Dess medlemmar voro föga välmående men väl uppfostrade, Ja vida mer belefvade än som vanligtvis är förhållandet, i: vårt land. Fadren hade i lifstiden varit en lärd man, en författare; det faller af sig sjelft att han dog utfattig, men han hade gett: sina barn en grundlig undervisniog i hvarjchanda.; han hade efterlemnat dem eit helt bibliotek. Var det väl detta som gjorde att jag intresserade mig så mycket för den sjuka? Fanns det väl en annan orsak dertill? Jag vill blott säga att man. i familjen fattat. tibgifvenhet för mig, och att man bemötts mig. som. en nära slig tinge. ö Emellertid hade vädret blifvit: allt svårare; vägarne voro nästan: ofarbara; oelt det var