Aftonbladet – 14 juli 1855, sida 2

värd familj, och hvad kan man väl säga om att den aktning de visade mig stnickrade min egenkärlek ! Alexandra tog medikamenterna blott af min hand; hon tog skeden, koppen, glaset medan hon stödde sig mot min arm; hon sväljde ned och såg på mig liksom för att fråga om jag var nöjd med henne... Nöjd! hela mitt bjerta rördes deraf. Emellertid förvärrades beklagligen den sjukas tillstånd, och jag insåg alltför väl att hon skulle dö innan kort. Skall ni väl tro mig? Jag hade gerna velst läggas i grafven i stället för henne; en mor och systrar finnas närvarande och sluka mig med ögonen; jag förlorar allt mitt mod. — Huru är det med henne? — Åh, icke så illa. — Hvilka ord: Icke så illa! Det svindlar för mina ögon ... En natt sitter jag ensam hos den sjuka; jag säger ensam, det var nästan så; sköterskan var inne, hon snarkar som fyra carlar; det duger ej att bannas på henne för let; också hon mår ganska illa, den stackars lickan. Alexandra hade hela aftonen känt ig mycket svag, hon hade haft en svår feer. Ända till midnatt hade hon ej haft ett gonblicks lugn; straxt efter midnatt somade hon, åtminstone låg hon alldeles orörig. Lampan brinner med svagt sken framör helgonbilden. Mitt hufvud blir tungt, ch jag inslumrar också. Plötsligt känner ag att någon stöter till mig; jag vänder mig rm åt den sidan hvarifrån stöten kom. Jag ar framför mig Alexandra med sina vidppna ögon häftade på mig, med uppspärrad nun och lågande kinder. — Hvad fattas er? Jag dör snart, herr doktor, icke sannt? Ah, hvad säg:r ni? — Nej, doktor, för iuds skull, inbilla mig ej att jag ännu kan fva ... säg icke det; om ni visste... Hör nig för Guds barmhertighets skull, dölj icke ör mig mitt verkliga tillstånd: