Aftonbladet – 14 juli 1855, sida 2

att hon icke mera ville låta någön inträda sitt rum; hon ville ej se hos sig någon an. nan än mig, ständigt mig. Hon börjar ställ: frågor till mig, hon vill ha noga reda på hvar jag inhemtat mina studier, hurudant lef. nadsgätt jag för, hvilka vanor jag har och hvilka personer som tillhöra min slägt; hvilke jag helst umgås med, m. m. För öfrigt inser jag nödvändigheten af att undvika alla samtal; ja, jag måste till och med förbjuda min patient att tala, jag måste uppmana henne att ej tänka på någonting... nå väl. nej, jag har ej styrka att förbjuda henne nögot; jag inbillar mig, att hon kan finna sig sårad deraf... När hon vände bort sitt hufvud, gafs det ögonblick då jag med begge händer omfattade mitt eget och sade för mig sjelf: Hvad gör du, din skurk?... Hon tog mia hand, såg länge, mycket länge på mig; derefter suckade hon och såde: — Hvad ni är god! — Hennes hinder voro brännheta, hennes stora ögonivoro liksom omgifna af en ring, de vero smäktande, — Ja, — återtog hon, — ni är en god, en förträfflig man, ni lik:aralls icke våra grannar; nej, nej, ni är helt olika de menniskorna! Huru kom det till, att jag icke förut lärde känna er? — Lugna er, Alexandra Andrewna, — sade jag till henne; — jag är mycket tacksan för er vänskap; men lugna er och allt skall gå bra, ni skall åter bli frisk ... Jag bör säga er,, tillade han, i det han lutade sig närmare intill mig och uppspärrade ögonen, att dessa damer föga umgåtts med sina grannar; det kom deraf att åtskilliga af de sednare, som också voro mycket fattiga, skulle ha varit mindrelämpliga umgängesvänner för dem; beträffande andra åter, de rika nemligen ... så förbjöd dvssas stolthet att knyta bekantskap med fattigare. Jag har redan sagt att det var en mycket aktnings