Aftonbladet – 13 juli 1855, sida 2

— Af ett i tidningen Kalmarposten meddeladt utdrag ur ett bref från Paris af den 30 sistl. Juni får man den oväntade underrättelsen, att den svenska expositionsafdelnin gen i Industripalatset ännu fjortoa dagar ef ter de svenska bidragens ankomst företedde samma ruskiga utseende som då sakerna nyss anländt ; knappast det ringaste hade under hela två veckor blifvit gjordt för deras upppackning och ordnande. Man hade annars kunnat vänta att, sedan det sölsts så lång tid med deras afskickande härifrån, vederböande kommissarier skulle så mycket som möjligt söka godtgöra den tid som blifvit förspilld innan de hunno ankomma dit; men. detta lär icke hafva skett. På det sättet kan det nog hända, att en stor mängd besökande komma att lemna Paris, utan att såzom pro! på Sverges industri hafva sett annat än er massa skräpiga packlårar. Vi meddela ur ofvannämde bref nedanstående, som särskild: rörer detta ämne: — — — Min första omsorg ofier min ankomst hit var naturligtvis att få se expositionen oeh dess så mycket omtalade paats. Det var frampå eftermiddagen midsommarsafion. En stor menniskomassa stod utanför palatset, och en mängd poliser bemödade sig ifrigt med böner och små undanmakningar att bålla körvägen öppen. Man väntade kejsaren och kej-arinnan, hvilka beskte expositionen. Efter en stund kemmo de ock, äkande i ett enkelt ekipage, utan militärstät, under folkets lifliga hurrarop. Kejsaren var klädd i svart borgerlig drägt, helsade utan att lyfta på hatten, sig allvarsam men vänlig ut, stel i sin hällning med ett sträft, ;skummande drag öfver ögonen, hvilket måtte vara ständigt honom eget, emedan det till oeh med visar sig på kopparslantarne. — Att:möta kejsaren i porten tyckes vara ett däligt tecken, ty den dagen slapp jag ej in. Föl jande dag infann jag mig så god tid att-salarne vid min ankomst voro helt glest: befolkade. Jag rutide derföre otrampad öfverlemua migåt njutningen af första intrycket. Jag sig mig om åt alla häll. Allt stod här framför mig: guld, silver, elfenben; koppar, tenn, jern och tråsaker, mans zäogkläder samt glas och krukor utan al ändå. Det var rikedom, prakt; konst, arbete, beräkaing, oeh en förvänande glans strålade från det hela, men det var och blef ändå ingenting anoat än en — jättebutik. Expositionen kar ock ej gifvit sig an som nägot annat. — Men hvar är Jverges plats? Hela högra sidan är Frankrike, halfva vensuä Englumd: man ser deras namn och flaggor. Vidare läste jag: Belgique, Autriche, Bade, Baviere, Danemark, Hollande, Egypte, Turquie m. m., men Sverges namn fanns icke. Slutligen upptäckte jag uaionsflaggorna vid vestra gafveln och begaf mig deråt, steg uppför en trappa, säg en mängd briljanta välordnade saker från Schweiz och Holland, och träffade sedan -på en mängd obrutna lådor, hopvräkta i en stor hög, bredvid ett par nyss grundstrukna skåp atan-hyllor. Tänk om detta vore Sverge? Danmarks saker stå ordnade straxt bredvid! Jo, det egde sin riktighet: det oinredda med paeklårar uppfyllda rummet var Sverges exposition. Längre. hade man ej bunnit. Och likväl började vi i Sverge samla ihop såra saker för fiera månader sedan; nio bland tio gjorde det ej för egen räkning, utan endast för att visa verlden att Sverge är bebodt af ett folk. som i alla afseenden har rätt till en plats på civilisationens åishärjarting; det var dem ljuft at våga kostnad och möda för det gamla Sverges ära; man skule i någon mån godtgöra fiaseot i London. Men huru går det? Jo, millioner vandra genom industripalateet, utan att hafva sett annat af Sverge än de, det är sannt, i allmänhet välgjorda lådorna. Midsommardagen beskådades de af mer än 100,000 menniskor,