Aftonbladet – 11 juli 1855, sida 2

Ayrshire-rasen vore dock den bästa. Ar G. De Mare hade ej känt direktionens motiver för Pembroke-shire-djurens förflyttning till Småland. En sanning vore dock att de der ej passade. — Förbudet kunde eluderas ej allenast genom att transportera engelska djur öfver Danmark, utan ock öfver Norge. Stor fara för import hade väl ej kunnat vara då till och med hr hofstallm. Braunerhjelm kunde för holländerierna hafva varit betänkt på djurens införskrifvande. Holländerierna bildades visserligen småningom, men i sanning nog långsamt att fullständigt fylla det nu kända behofvet af djurförbättring. Prosten Holm upplyste att man vid prisutdelningarne ej frågade stort efter om qvigan vore af race, blott hon till det yttre såge bra ut; hvaremot hon dock till inre beskaffenhet kunde vara ganska tarflig. Hr Ekensteen trodde ej att lungsjukan inkommit med till Skåne (Skanhult) importerade djur. Hr Arrhenius tyckte, att om lungsjukan verkligen är smittosam och skadlig, man borde söka akta sig för densamma. Hr Braunerhjelms införskrifning hade skett utan kännedom om förbudets tillvaro. — Man dömmer ej efter djurens blotta utseende om man följer de uppgifna prisbestämningarae, och kan, till följd af prisens storlek, följa dem. Statsrådet Fåhreus ville upplysa att det är konsulerna som till kommerskollegium inrapportera smittosam sjukdoms tillvaro, hvarefter förbudet träder i verket; och att ifall djur skulle tagas från sjuk ort, regeringen väl ej kunde bifalla deras införande. Grefve Beckfriis biträdde ock förslaget. I Skåne finnes en särskild förening för hästars bedömmande och pristilldelinng för de utmärktare och denna hade visat sig mycket nyttig för hästafvelns förbättring. I Danmark finnes ock pointberäkning, ehuru olika mothos oss. Det skulle vara nyttigt om i likhet med hvad der eger rum någon eller några personer reste ikring och meddelade råd om husdjurens rätta skötsel. Grefve Platen fann alla vara ense om nyttan af expositioner och prisutdelningar. Beträffande den Braunerhjelmska införskrifningen så hade man då ej sännedom om lungrötans utbrott i England. Att stadgar om förbud mot sjuka kreaturs införande skulle upphäfvas kunde ej vara meningen, endast om vissa förändringar af stadgan, så att de införskrifvande (ifall det vore sjukt land) tillförbunde sig att hålla djuren afstängda och vaktade. Hr G. De Mare fästade uppmärksamheten på att lungsjukan kunde finnas i vissa delar af ett land men ej i alla, liksom koleran, och ansåg att det ej vore nödigt att då spärra det helt och hället. Hvarföre han önskade att konsulerna måtte förpligtas att uppgifva när och i hvilka orter denna sjukdom utbröte. Bruksp. De Mare upplyste att styrelsem för stamholländerierna ej velat taga på sitt assvar att hemställa om förbudets upphäfvande, samt trodde sig veta, att kommerskollegium nog pencherar derför men att sundhetskollegium hölle igen. Konsulaterna på utrikes orter skulle lemna de äskade upplysningarne. Statsrådet Möinichen höll eit längre och lifligt föredrag, deri han omnämnde huru mar i Norge visserligen önskat att förbättra sina kreatursracer; men att man der trott sig finna att likasom skaparen anvisat åt hvarje land de för detsamma gagneligaste och lämpligaste djur och produkter, så egde man der inhemska racer, sem genom ändamålsenlig skötsel och uppfostran kunde blifva goda. Ty det är vanskötsel eller bristande vård som göra att djuren äro dåliga. Detsamma torde ock vara förhållandet i Sverge, hvärföre det vore godt om genom expositioner och prisutdeloingar man kunde komma till insigt om hvilka kreatursracer här finnas. Bar. Kremer erkände att inom vårt land visserligen finnas enstaka fall der man kan påträffa goda boskapsdjur, men att de alldeles icke bilda konstanta racer. Ty det är ej sagdt att en god ko lemnar goda kalfvar; ett racedjur måste genomgå 8—1(0) generationer för att pröfvas och att man kan vara säker på afkomman. För att nu komma hastigare med kreatursförbättringen, är det som racedjur utifrån här införskrifvas;ty vi ha ej tid ått nu vänta genom de 8—10 generationerna. Vi hafva en på sätt och vis mera konstant raee än de andra, neml. den jemtländska som är kullig. Försök har med dem anställts vid Ultuna genom croissering med Ayshirerace; alla kalfvarne hafva haft mödrarnes egenskaer, men kroppsbyggnaden och storleken ha örbättrats, ehuru de ej kunna jemföras med dem vi erhålla utifrån. I Westmanland finnes ännu qvarlefvor efter de racedjur som i Carl XI:s tid funnos vid Strömsholm. Statsrådet Möinichen medgaf sanningen af den förra talarens yttranden; men trodde att det vore godt om man derjemte kunde afvakta 40 å 50 år, tills man erhölle inhemska konstanta racer, som kanske på längden bättre passade för vårt klimat. ä Kapt. Adelborg instämde i åsigten om inhemska raeers uppsökande och förbättring samt trodde att man nog skulle komma att gå ett kretslopp äfveni detta fall. Höll mycket på det nationella, och såg endast deri en möjlighet för ökandet af enskildt ekonomiskt välbestånd. Prosten Holm upplyste att han har inhemska kor som mjölka 940 kannor på året. Sektionen instämde slutligen i den meningen att mötet skulle till Kongl. Maj:t ingå med underdånig anhållan om medels anvisande till de ipunkten föreslagne expositionerna och prisutdelningarne; samt att Kongl. Mäj:t ville nådigst i den gällande författningen om förbud af kreatur från af lungsjuka hemsökt land göra den modifikationen, att detta förbud måtte upphäfvas för deorter som genom konsulatbevis kunde styrkas vara från denna sjukdom fria. s Grefve Platen ville till sist reservera sig mot den meningen såsom allmän sats, att det skulle vara ådagalagdt, att de utländska racerna hade