Aftonbladet – 10 juli 1855, sida 2

tillstår det, fruktade jag ett slaganfall. Ja, sådan är jag... ingenting går mig så till sinnes som otacksamhet. Jag behöfver icke säga er att min hustru är en engel af godhet och ömhet; jag tror att äfven den svartaste bof skulle inför henne bli afväpnad. Jag förjagade Arina ur min åsyn, i det jag tänkte: h, det här skall hon minnas! Jag vill icke tro på ondt eller på en svart otacksamhet hos menniskor. Fem månader gingo förbi, jag var trygg; den sjette månaden, och hon kom åter med samma bön . .. då stötte jag henne tillbaka med vrede och hotade att omtala alltsammans för min hustru. Hon har gjort mig mycket ondt!.. Föreställ er att kort efter det sista uppträdet kom min hustru in till mig, och hon var så upprörd, så bestört att jag blef helt förskräckt. — Hvad är på färde? frågade jag. — Arina är... (ni förstår mig väl, jag skulle skämmas, jag, en karl, att säga det ordet.) — Omöjligt! .. den brottslige? — Det är Petrouchka, lakejen. Det var ett riktigt slag för mig. Ah, ser ni, det ligger i min karakter att jag icke tycker om halfmesyrer. Petrouschka hade icke så stor skuld deri. .. Man kunde visserligen ha straffat den slyngeln, men igrunden var han, efter min tanka, ändå icke så brottslig. Arina... Ah! henne, om henne kan det vara mycket att säga... Ni förstår väl ,att jag lät genast raka hennes hufvud, påsätta henne bruna lärftskläder och förvisa henne till byn. Min hustru misste en förträfflig kammarjungfru, men man måste hålla ordning i sitt hus. En lem blir angripen af kallbrand, man låter strax skära bort den! Döm nu sjelf, ni känner min hustru. En engel, icke sannt?.. Eon hade fäst sig vid denna varelse, denna Arina, som ganska väl visste det. . . Och denna flicka har icke rodnat för att... Oh, bon har gjort mig helt bitter genom sin otack