Aftonbladet – 10 juli 1855, sida 1

Jag betraktade Arina med ännu större nyfikenhet och intresse. Jag känner din fordne herre, sade jag. Ah, ni känner honom ? svarade hon halfhögt, nästan bestört. Jag bör ae mina läsare hvarföre jag hyste så mycket deltagande för Arina. Vid den tid, då jag var i Petersburg, satte mig en händelse i affärsförbindelser med herr Zwerkoff. Han innehade en vigtig systla och ansågs för en skicklig affärsman. Zwer. koff hade en högmodig, lättretlig, gråtmild och elak hustru, som derjemte var mycket dum. Det ädla paret hade äfven en fon, en narraktig sprätt, som var förtjust i sin egen värda person. Zwerkoffs yttre var ingalunda till hans fördel. Ett groft, nästan fyrkantigt ansigte med små, genomträngande råttögon, en lång näsa med störa näsborrar och grått hår å la Titus öfver en skrynkli mna, tunna, rörliga läppar och ett tillgjordt leende — sådan var anblicken af Zwerkoff; dertill hade han den ovanan att stå med mycket åtw skilda fötter och att alltid hålla sina stora händer i fickorna. En dag reste vi i samma vagn till landet, för att besöka en af våra gemensamma bes kanta, och under vägen begynte naturligtvis ett samtal. I sin egenskap af erfaren och förståndig man, började Zwerkoff utan all anledning tala vidt och bredt om hvarjehanda, liksom hade han ansett nödigt att meddela mig sina åsigter i allt. Tillåt mig,, sade han, fästa er uppmärksamhet derpå, att ni andra som tillhöra ett yngre slägte, ni resonnera om alla saker uten urskilning. Ni borde först studera ert för dernesland; Ryssland, mina värda herrar, är ännu för er som ett försegladt bref, Såsom ett exempel vill jag nämna de tjenare söm omgifva oss; ni trer er känna dem, ren så