Aftonbladet – 7 juli 1855, sida 3

—— — —-— — — — — — — —— — — —nX sOch döa andra då? pIcke de andra.n Men hvarföre det då?s I början teg gubben; sedan bortvände han samtal:t från detta ämne. För öfrigt hade Kbor, vaktadt sitt ljusa förstånd, många fördomar; qvinnan till exempel föraktada han i djupet ef sin själ, och vissa stunder ville han ej upphöra att höna henne. Hans cgen hustru, som var gammal och vresig, höll sig vanligtvis i en skrubb vid den stora ugnen, hvilken plats hon icke gerna lemnade; der satt hon och kältade oupphörligt både bi tida och sent; sönerna brydde sig ej om henne, men sina sonbustrur höll hon i sträng tukt. Det är icke utan skäl som man i Byssland noga minnes den der visan, Hvari en svärmor säger: Hurudan son är du för mig? Hurudan familjefar blir väl du, som har en ung hustru och aldrig slår henne? .. En gång föll det mig in att ta sonhustrurnas parti; jag sökte att röra gubbene hjerta, men han svarade mig helt lugn: Kors, herre, du är sannerligen bra god? Qvinnorna jemra sig oeh gråta, det är ett riktigt behof för dem att dra hvarandra i hå. ret; blandar en karl sig i deras tvister, så gör han det ej helskinnad, och han bara gjuter olja på elden. Någon gång hände att den gamla steg ned ifrån sin skrubb, kallade till sig bunden, som hon hört utanför dörren, och utan att män visste hvarföre slog hon hårdt det arma kreaturet med eldgaffeln, eller också gick hon att sätta sig under det lilla skärmtaket på stora trappan; der satt hon nu efter Khors försäkran en god timma och skällde på hvarje förbigående, liksom hade hon haft ett löfte eller en pligt att uppfylla, och detta utan att någon syntes bry sig derom. För öfrigt fruktade hon sin mån, och så snart han sagt henne: sin hjertans mening kröp hon hastigt tillbaka upp i skrubben. Någonting högst eget var att höra Khors tvister med Kalinitsceh rörande herr Pelutykias personliga egenskaper. Jag ber dig, Kher, säg ingenting ondt om