Khor teg, rynkade sina tjocka ögonbryn och yttrade blott någon gårg högt denna anmärkning: Det der är en sak, som skulle vara utan allt värde här hos oss!... Detta åter är förträffligt!... Detta är en herrhg inrättnisg. Jag kan ej upprepa alla de frågor denne man ställde till mig; hvartill skulle det också tjena? Men af våra samtal hemtade jag en öfvertygelse, som kanske skall synas läsaren helt oväntad... öfvertygelsen om att Peter den store var en äkta ryss, en ryss i botten, helst i sitt ärorika företag att söka åvägabringa landets pånyttfödelse. Ryssen är så säker på sin styrka, sin själskraft, att han är färdig till allt, för att vinna allt; han frågar Litet. efter det förflutna, han bliekar modigt framför sig. Hvad som synes honom godt, behagar honom; hvad som syneg honom möjligt att ernå, det söker han komma i besittning af, och det må komma från hvilket håll som helst, så emottager han det, utan alla betänkligheter. Stödjande sig på sitt sunda förnuft, ler han gerna åt Tysklands höga visdom, ehuruväl Khor förklarar, att det är en egendomlig nation, som förtjenar att begrundas, och hos hvilken han gerna skulle vilja gå i skola. Khor har, i följd af sin helt exceptionella ställning och dena konstlade sjelfständighet han lyckats bereda sig, sagt mig saker, som man äfven med sörsta bemödande aldrig skulle kunna förmå en annan att yttra. Denne man visste att rätt uppfatta sin ställning. Det var nnder mina samtal med Khor som jag för första gången hörde ryska bondens okonstlade och qvicka språk. Hans idger och begrepp voro i sanning vidsträckta, mycket vidsträckta, helst då man batänker, att den stackars karlen ej kunde läga. Kalinitsch deremot kunde läsa, och Kohr sade om honom: Alfabetet och biena ha af sig sjelfva gjort sig förtroliga med den junkern; han sköter dem, min själ, ganska bra. Du har väl låtit dina barn lära att läsa? sade jag en dag till Khor. Efter ett ögonblieks tystrad svarade ham: Fedia läger.s