Aftonbladet – 6 juli 1855, sida 3

BLANDADE ÄMNEN. Zaaverna. Några historiska detaljer om denna mycket omtalade kår, som spelar en så vigtig ro! vid Sebastopols belägring, torde ej sakna intresse. Det faktiska deri är bantadt ur ett i Paris nyligen utgifvet arbete, om Jsgarde och Zuaverna, hvilket man i Parisersalorgerna allmknt anser hafva flutit ur hertigens af Anmale penna. Omedelbart ofter Julimonarkiens grundande intog general Cleusel mar:. skalk de Bourmocts post som öfrerbefälhafvare öfver afrikanska armåa, hvilken nyligen blifvit reducerad. U:an att vid denna kritiska tidpunkt tänka på några eröfringar, insåg regeringen likväl nödvändigheten af att hafva en energisk general i Afrika, Turkarna hade blifvit fördrifn2, såsom hvarje läsare uf den pyare bistorien känner, och fransmänRen lemna i omedelbar beröring med sina beseg rado fis Dessa hade genom beyens fall blifvit försatta i ett sisgs ansrki, och generaen hade ingalunda något lätt arbete. Turkarpes fördrifvande bar blifvit olika b:dömdt; men det gör tillfyllest att verkoingarce af dena åtgärd voro gola, dä fransmännen derigenom satte; i stånd att Lefordra civiliserandet af sin stora koloni på ett sätt som de icke kunnat begagna ifall turkarne fått qv.rsiaoni såsom medlare mellan dem och den arabiska befolkningen. Men vid den tiden käsde generalen endast olägenheterna af den omtalte åtgärden, och för att i nägon män motverka det onda som sakernas nya ordniog förde med sig, befallde han emot slutet af Er 13850 uppsåttandet af ev infanterioch en kavallerikår af infödingar. Dessa. kårer erhöllo namnet Zuaver, efter det arzbiska zouaoua, en stam eller inarare en konfederation, af stammar som bebo de aflägsnaste passea i Jurjarabergen. Naämde zougoua voro kända i Algier för deras oförskrickthet, stoltbet och indu stri. De hade aldrig varit underkastade turkarse annat än till namnet. De ansigos för landets bästa infanteri, och deras namn gafs åt trupper söm en dag skulle framför Sebastopols murar häfda sitt gamla rykte för tapperhet. Den nya krigareuppsättningen bestod af infödingar af alla racer, bergsboer och män frän dalarne, araber, kabyler och kuluglis. Franska officerare fingo sig uppdraget att bibringa dessa sammanrafsade hopar den franska disciplinen och regelbundenheten i manövrer, och mänga af de unge männens senare historia visar att man i dem träffat lyckliga val. Men snart visade tig dock att man icke med säkerhet kunde lemra franska officerare ensamma midt ibland dessa barbarhopar, hvars språk de icke kände och till hvilkas undergifvenhet man icke kunde sätta fullt förtroende. Till följd häraf blefeo de förste frivillige, sem rageringen sände öfver till Afrika, införlifvade med nämde bataljoner af infödingar. Derefter började främlingar af flera nationer skocka sig under suavernas fancr, tills de slutligen blefvo så talrika, att man fann för godt att skilja dem från infödingarne ech läta dem bilda en särskild främlingslegion, likväl tllkörande waavernas