Aftonbladet – 6 juli 1855, sida 2

plgtadt till ett verksamt deltagande 1 kriget. Detta vore visserligen icke så alldeles öfverensstimmande med engelska regeringens åsigt om Österrikes fördragsenligt åtagna förpligtelser, men man borde icke förgäta, att när Österrike åtog sig dessa förpligtelser, hade det räknat på att de förenade härarne skulle vinna afgörande framgångar på Krim och vara redo till gemensamma operationer med Österrike, när denna makt började deltaga i kriget. Så som det nu gått, skulle Österrike få föra kriget på-egen hand och utan hjelp ens af Preussen och Tyskland. Dertill kommer ytterligare Österrikes finansiella betryck. Under sädana omständigheter var Österrikes ställning till vestmakterna i närvarande stund denna: Österrike har förklarat s:g ämna, i kraft af sitt med Porten afslutna fördrag, bålla furstendömena besatta till dess fred slutes, hvaremot vestmakterna icke hafva något att invända, helst Österrike derigevom förhindras från att inträda i en egentlig neutral ställning och gör de turkiska tripperna disponibla för Krim. ÅA andra sidan hafva vestmakterna förklarat Österrike, att då de fyra punkterna håde skolat upprätthållås i sin helhet, men Ryssland nu förkastat den tredje punkten och derigenom ådragit sig ansvaret för Wienerkonferensernas upplösning, så anse vestmakterna sig icke längre bundna vid dessa fyra punkter. Visserligen skola dessa punkter vid framtida underhandlingar åter förekomma, men utan att vestmakterna äro ihskränkta endast till dem. Österrike kan man hvarken med fog klandra eller prisa: sJag upprepar,, så slutade den ädle lorden sitt tal, att vid intet tillfälle har dess förhållande utöfvat inflytande på våra militäriska operationer, och jag upprepar äfven att vår ställning, hvad framtiden angår, långt ifrån att hafva försvårats, tvärtom förbättrat sig, ty England och Frankrike äro nu mera fria och obundna än de någonsin varit med hänseende ti!l hvilka vilkor de må finna för godt att fastställa. Lord Ellenborough uppsteg derefter och yttrade, att Österrikes naturliga lutning till vestmakterna blifvit neutraliserad just i det kritiska ögonblicket genom den hufvudlösa expeditionen till Krim. Den styrka som skulle hafva understödt Österrike i händelse af en brytning med Ryssland drogs således bort från grannskapet af dess gräns, och man lemnade följaktligen Österrikiska regeringen blöttställd för alla de äfventyr som i sjelfva verket tvungo dem sjelfva att följa en betänksam och temporiserande politik. Han hyste ha past vidare något hopp om medverkan från Tysklands sida och tog sig deraf anledning eftertryckligt varna styrelsen att noga akta sig för förspillande af landets egna militäri ska krafter. Han yttrade slutligen att detta vore ett statsmännens krig, som folket tillsvidare tagit om händer; men om ej de förre gjorde sin skyldighet, så skulle folken öfvergifva statsmännen och låta dessa kämpa det till slut bäst de ville. Hertigen af Argyll och lord Denman yttrade hvardera några ursägter för Österrike, på hvars medverkan man aldrig borde hafva gjort sig någon räkning, samt förordade ett hofsamt språk mot denna makt. Efter några vidare anmärkningar af markisen af Clanricarde och lord Granville afstannade debatten, och huset upplöstes. TYSKLAND. Preussen. Vi meddela i dag in extenso den i gårdagsbladet kortligen omnämnda depeschen af den 6 Juni från preussiska ministerpresidenten baron Manteuffel till preussiska ministern i Petersburg, baron von Werther, såsom svar på hr von Glinkas not: Hr baron! Mina föregående meddelanden hafva betagit eder allt tvifvel öfver den synpunkt, ur hvilken konungens kabinett ser den förklaring, sem innehälles i grefve Nesselrodes depeseh af den 30 April till hr von Glinka. Denna depssch antyder på sammanhanget mellan de båda första punkterna, sem hafva utgjort föremålet för Wienerkonferenserna och Tysklands speciella intressen, ech förklarar tillika att kejserliga kabinettet betraktar den öfver detta ämne vunna öfrerensstämmelsen såsom ett nyttigt och varaktigt resultat, till och med för den händelse att konferenserna i afseende på det hala ej skulle leda sill formel reglering. Vi äro nu i tillfälle att pröfva de grundsatser, om hvilka man har förenat sig, beträffande furstendömenas framtida styrelse och kontrollen öfver Donauskeppsfarten. Vi hafra ej kunnat underlåta att i allmänhet finna dessa grundsatser motsvarande Tysklands intressen oeh hysa intet betänkande — naturligtvis under förbehåll af vär rättighet såsom europsisk makt att få deltaga uti desammas verkställande — att erktnva den ryska förklaringen, som, oberoende af Wienerförhandlingarnes utgång, gifver dem karakteren af stabilitet och varaktighet. Om Petersburgerkabinettet gör sina beslut öfrer detta imne beroende deraf, att Tyskland afbåller sig från striden och fortfar att bevara sin neutralitet, sä skulle vi åt denna förklaring ej kunna gifva anuan tydning än sådan, som motsvarar de eventuella och ömsesidiga förpligtelser, som emellan Österrike, Preussen och tyska förbundet i fördraget den 20 April 1854 och tiliäggningsartiklarne äro öfvererskomna, förpligtelser, som äro ryska hofvet bekanta och hvilka detta utan tvifvel ej ämnar söka göra kraftlösa. Konungen lägger, såsom ni vet, största vigt på de garantier, som Å nyssnämnde fördrag erbjuda, ej blott åt förbundsgebietet, utan ock åt de båda stormakternas totalbesittningar, hvilka äro mellemmar af förbundet, ja till och med åt Österrikes ställning i Donaufurstendörhena; och under det H. M:t å ena sidan förblifver obenägsn mot och hädanefter sem hittills skall förÅ hindra hvarje utvidgning af de traktatmessiga förÅ pligtelser, som icke fullkemligt motsvara H. M:ts öfvertyge!se och fordras af Preussens sanna intressen, sätter han å andra sidan värde på att intet tvifvel eger rum hvarken beträffande tillvaron af dessa förpligtelser eller hans fasta beslut att, om det gäller, med visshet uppfylla desamma. Ur denna synpunkt hafva de af de ryska fullmäktige vid Wienerkonferenserna meddelade försonliga Å tänkesätt skävkt vår höge herre sann tillfredsställelse. De hafva b-fästat H: M:t i sin förhoppning att Petersburgerkabinettet, genomträngdt af medvetandet dom det stora ansvar, som nu redan hvilar på hans beslut, skall finta medel att undvika hvarje komplikation, som kunde tjena till att öka detsamma. Ur denna RE betraktar H. M:t depeschen af den 30 April. Konungen kan ej finna sig böjd att tro att densamma genom någon arrigre-penss kan vara dikterad mot Österrike. Tvärtom är ban öfrertygad att ryska hofvst skall hålla denna makt räkning för dess svåra och exceptionella ställning och på detta sätt i fredens intresse gifva praktiskt värle åt den tanke,