Aftonbladet – 4 juli 1855, sida 3

larne; den sjuka led mycket och gof föga. Mitt pladder roade henne, hon sade att då hon hörde på mig, glömde hon sina plågor. Ni kan då sjelf inse om Jag bråkade min bjerna för att påhitta något att berätta som kurde söfva henrxe. Hon ville veta huru det kom sig, att jag älskade henne, ty min tillgifvemhet syntes henne en gåta, omöjlig att förklara. Jag berättade hemne då helt enkelt allt så som jag omtalat det för er. Vid första orden såg jag henne småle, jag kunde ej fortfara. Hoa började gråts, goda och kära barn. Då hennes rörelse något lagt sig, drog hon mig till sig och begärde att jag skulle kyssa hennes bräsnande panna. Jag vågade ej, men hon försäkrade att detta skulle göra hemne godt; då gjorde jag som hon önskade. Jag behöfver ej beskrifva för er den öfversvinmoliga glädje som uppfyllde mitt hjerta. Hon visade sedan med fingret på ett skåp och bad mig söka på nedersta hyllan. Skåpet var tomt, det fanrs endast i denna ödemark af mahogny de små lae:erade stöflorma, min kärleks föremål. Vid denna syn uppgaf jag ett ofrivilligt rop. Jag skänker er demo, sade Pervenche, lycklig att kunna gifva mig något. vÅt mig! utbrast jag i en ton som tycktes säga: sJag kan ej tro på en så stor lycka. Åt diga, fortfor hon med mera styrka; ja, åt dig, min vän, min far. Det är allt hvad jag eger qvar, det är mitt enda arf. Är icke du min ende arftagare? Afbryt mig ej; jag vet hvad du vill säga, men jag. vill det — och du gör mig ett stort nöje att emottaga hvad som så mycket tillfredsställer din inbillning såsom konstnär och gubbe. Det är dem jag har att tacka för att jag lärt känna dig. Jag fordrar mera. Hör på! Det kan hända att vi blifva skiljda och att du blir qvar, exsam och fattig — nej, gråt ieke; du kommer