Aftonbladet – 4 juli 1855, sida 3

mig att gråta äfven.. Jag återhöll med öfvermensklig ansträngning tårarne som voro fördiga att Zalla. Pervenehe fortfor: Jag vill också att du skall upphänga dem som skyh utanför din bod, för att låta de förbigående veta det tillaamn af Cendrillon som dn gifvit mig för deras skull. Hör du, min far; jag vill det ! Jag ämnade tala — säga hvad vet jag? Mitt hjerta var fullt af öm farhåga, djup erkänsla. Jag ville tecka henne, trösta henne, hindra henne att tro på denna skiljsmessa, hvarmed hon förfärade mig. Pervenche tillade: Icke ett ord mera, jag ber! Tag dem med dig nu i afton. Jag känner mitt hufvud tungt, mina ögon vilja falla ihop. Jag vill sofva. God natt, min far — tills i morgon !v I det hon sade detta tillslöt hon ögonen och borrade ned hufvudet i kudden. Jag tryckte mina läppar mot den hand hon räckte mig samt tog med fingerspetsarne de små stöflorna och skyndade ut i salongen, men återhöll andedrägten, af fruktan att göra minsta buller. Den natten sof jag ingenting — jag hade stöflorna, de tillhörde mig. Vid dagens första inbrott bar jag dem till mitt stånd, der jag gömde dem under det blåa täcket på min säng. Den girige är ej mera rädd om sin skatt. Ack, min herre! om ni ser dem der, utsatta för allas blickar, är det derför att sådant var Pervenches vilja. Eljest skulle aldrig andra ögon än mina speglat sig i deras glänsande yta. Vi lefde på detta sätt fjorton långa dagar; sjukdomen gjorde förfärliga framsteg. Vid hvarje morgonbesök stamnade jag, slagen af häpnad, på tröskeln af den lilla kammaren. lagen glädje mer, inga låga och ljufva samal. Jag var ett rof för den djupaste smärta, ien mörkaste förtviflam. Emellertid visade ag alltid, då jag var hos den sjuka, en lugn