Aftonbladet – 3 juli 1855, sida 3

ten liggande öfver ett hörn af balkongen och vinkande med en näsduk framåt gatan, der vagnen bortilade med hastighet. På en gåog uppgaf hon ett sönderslitande rop, vagnen bade försvunnit! Hon blef sittande på balkongen större delen af natten, aldeles orörlig stirrande mot bimlen med tärlösa och förtviflade blickar. Så länge hon var qvar, rörde jag mig ej af stället och gick ej in i min bod förr än jag sett hennes hvita klädning sväfva öfver stengolfvet och försvinna i det inre af huset, liksom skuggan af någon tröstlös och irrande själ. Dagar gingo förbi, sedan månader, slutligen räknade jag ert år. Årsdagen af afresan äterfunno vi hvarandra ensamma, Pervenche och jag, hon på sin balkong, jag utanför min bod. Men jag var ännu den samme gubben; några svarta bår mindre, några hvita hår mera, se der allt, under det att Pervenche — ack, det var ej mer den blomstrande flickan, med det ljufva småleendet och de milda, blå ögonen. Jag hade sett timma för timma blomman vissna och blekna. Nu nedföll hon döende och förtvinad på sin stjelk. O, hvad hon hade lidit den arma öfvergifna! Jag hade följt med oroligt och deltagande öga hennes lidande, hennes dödande ångest. Jag hade sett henne blifva alit blekare och blekare, hade sett de blå ringarne under hennes ögon blifva allt mörkare och kinderna allt mera insjunkna. Hennes ansigts sade mig hvarje afton dagens historia, hvarje morgon nattens. Icke nöjd med detta stumma spräk, frå ade jag ofta hofmästaren, min granne. Det hade ej kommit ett enda bref på hela året. Var det ett skeppsbrott, var det glömska? Skulle jag tillskrifva det vågens eller mannens obeständighet? Hvad som var säkert