Aftonbladet – 2 juli 1855, sida 2

solen liksom en stor orm med tusentals fjäll, som nyss uppstigit ur Niifloden eller Arkansas. Jag ställde således min gång till Montmartre. Vid hvarje steg var det ett drama eller en komedi. Här var det en tiggare som stormen ej bade jagat från sin vanliga plats; han utsträckte alltjemt sin bedjande hand; endast regnet fyllde den med sin våta allmosa. På andra trottoiren var det en grisett som med trumpen min betraktade sin nedskrynklade klädning; hon hade sjelf på morgonen. strukit den i sin lilla kammare; hon ämnade sig just på ba!, och stormen och regnet hade örstört aftonens nöje. ter kommer en stormhvirfvel, paraplyerna vändas ut och in, regnpussarne svälla. Små barn plaska med sina bara fötter i floden, som varar endast ett par timmar. Vagnar korsa hvarandra med snabbhet och stänka omkring sig vatten i stället för eldgnistor. Stundom kommer en omnibus, på hvars tak finnes utsatt den fatala lärftskartan, der någon bedragen och fläratande Atalanta till sin förtviflan läser detta förskräckliga ord: Upptagens. Paris har på sådana dagar en omveslande, egendomlig fysionomi, och tack vare min sinnesstimning, gaf Paris mig många otika skådespel, hundrade angenäma och förut okända intryck; det var förtjusande. Slutligen kom jag till slagbommen Pigale; detta qvarter är verkligen besynnerligt; det är en blandning af hus i ruiner, och hus som j ännu ej blifvit fullsordade. Der finnas h la sidor af gatan alldeles färdigbyggda och stora, nakna och öde fält, på hvilka stenho ar och grus synas vara dena enda möjliga afkastningen. På somliga ställen är jorden genom-: räfl för nästan glömda grundvalar och gapande käll:ar, som denna dagens oväder förvandlat till dammar. Slutligen blomstrar midtibland denna förstörelse, ibland detta till