Aftonbladet – 2 juli 1855, sida 2

nad, affärsmän som rasa. Man helsar på varandra, man samtalar. Allt detta är uppvande, roande, muntert, På gatan ser man nästan ingen menaiska. Några ensanma på raplyer ssymta förbi på trottoiren och gifva it dem som finnas under dessa brokiga tält ett besynnerligt och löjligt utseende. Men de personer Jg föredrager äro dessa oförskräckta vandrare som gå stolta och präktiga, atan allt skydd emot himlens källor. Regnet sör af dem vandrande reservoirer. Peras klädnad faller omkring dem i tunga och dystra veck. De hafva öfverallt små rännilar, ifrån hvilka vattnet neldroppar — från fingerspetfrån håret, ögonhåren, hakan, näsan, Deras mjuka och slokiga battar hafva nedfällda och hängande hår, som tyokas utgjuta bittra tårar öfver förlusten af silt ursprungliga läge. De se ut som pudlar, hvilka nyss kommit ur vattnet, e!ler skuggan af någon flodgud, stadd på upptäckt efter sin. lorade urna. Hvad kan vara mera löjligt? Ännu en gång siger jag: Jefve regnet! Jag. var just stadd i dessa betraktelser, då jag märkte att jag sjelf befann mig i samma belägenhet, och att jag liknade fullkomligt en triton i Versailles tri d, en dag då de stora kaskaderna spela. Men hvad frågade jag efter det? det fanns inom mig en outtöm1ig källa af dtigbet och ljuft drömmert. Om det ocks e varit en syndato det ej bekymrat mig! Nu var det er litet skyfaln en sköljning för hufvudstalens gator. I alla fall kan jag sim om cen utter, och min käpp i sin eger afrir hade ingen rätt att beklaga sig — den var i sitt fädernesland, i sitt elemer it, den skulle hafva slagit rot, vill jag förmoda, under sin fornissade yta midt på gatan Nötre ame de Lo rett Nu skulle jag gå att se Paris torka sig i