Och äter bredde en stjernströdd natt sit iskalla dok öfver den tysta, men modiga kampen. Under en hvilostund lågo Wahlgren. Carlson och Fagerström jemte hvarandra. Carlson låg emellan. Med ens började denne att häftigt röra armar och ben. Hans förtviflan och hans smärta utbröt i bittra, bannande ord mot en husbonde, som fört honom ut att svälta och frysa ibjäl. Hemska och obesvarade förklingade Carlsons ordi den suckande vinden. Man var ej van att höra någon tala, eller att se någon sofva, annat än dödens sömn. Carlson var en stark och högväxt yngling om några och tjugo år. Några ögonblick förut hade han deltagit i arbetet med båtens framskjutande; några ögonblick derefter lades äfven han, ett stelnadt lik, ofvanpå de båda andra liken, hvilka ännu i båten medfördes. Intet ord yttrades af de qvarlefvande. Man var ej deriöre känslolös. Men hvilket språk skulle hafva egt ord för de känslor och tankar, som i denna stund arbetade inom de tysta vandrarnes bröst! En ny dag, d. 31 Jan., gick upp öfver isvandrarne. Så långt ögat nådde, syntes blott is, ett oöfverskådligt isfält, enformigt och ändå wvexlande. Endast afbruten af korta hvilostunder hade vandringen fortgått under natten. Så fortgick den alltjemt. Men hvilostunderna mäste återkomma något oftare. Under mer än 2:ne dygn hade man ej haft någon mat. Från Klinte hade den större båten, för händelse af isning under seglingen, medfört en påse salt. Denna saltpåse var nu våra vandrares dyrbaraste egendom. Man högg alltemellanåt ett hål i den ojemna isen, tog några korn salt i munnen, fyllde munnen med sjövatten, och lät så saltkornen smälta. Man kände sig deraf förunderligen styrkt, FåTobaken hade till en början, under bristen på föda, varit de flestes ersättning och tröst. Den tog så mycket snarare slut. Derefter sönderskuros och utdelades de vestfickor, i hvilka man plägat gömma sin tobak. De utgjorde tillsvidare någon ersättniog. Men af desamma hade man numera ej eng de hvita trådarne qvar. Båten började kännas tung att draga. Hittills hade ingen fråga uppstått -om -de 3:ne dikens utläggande. Nu kunde man likväl icke längre för sig sjelf dölja, att nöden fordrade denna åtgärd, som derföre öckså blef besluten. Denna stund var den smärtsammaste under hela den olycksdigra färden. I de3:ne liken tyckte man sig likasom ännu hafva qvar