Aftonbladet – 30 juni 1855, sida 3

Och så kom åter en natt och åter en dag, d, 2 Febr, Men ännu intet land, endast ig, is, is. Man måste lätta kälken så mycket som möjligt. Man behöfde till och med, om möjligt, lätta sig sjelf från sin egen eller sina kläders tyngd. Åtskilliga hittills medförda klädespersedlar stoppades i en säck, Fagerström-hade dubbla underkläder. Han ref bort nedre delen af det yttre paret, och behöll af detsamma qvar endast så mycket som tjenade att värma mage och rygg. Gången skulle väl ändå derigenom blifva något lättare, tyckte ban. Säcken sattes upp på ett ieberg. Den kunde sålunda tjena såsom ett slags sjömärke, Omtanke användes alltjemt. Intet ögonblick föll det dessa Härdiga sinnen in att öfvörlemna sig åt orklös förtviflan. In i döden ville man kämpa om sitt lif. Den utställda säcken hade man länge i sigte. Under en af hvilostunderna satte sig Mårbeck. Det blef så underligt i hans hufvud. Han hoppades åtminstone en så lätt och snabb död som de 3:ne förutgångne. En af kamraterne bar ännu med sig en skjorta. Den lindades fast om Mårbecks hufvud. De härdade 28-åriga kroppskrafterna segrade. Efter en stund vandrade Mårbeck åter med de öfriga. I vår berättelse skynda vi så fort genom dagar och nätter. Läsaren besinnar säkert ändå deras längd och deras qval för de trötta vandrarne. . Den 3 Febr. grydde. Der syntes i vester en blånande rand. Var det land? Då hade man ännu hopp att hinna det. Eller var det öppen sjö? Då var man hjelplöst förlorad, Dessa frågor och betraktelser uttalades likväl ej högt. Man ville ej gäcka hvarann med fåfängt hopp, men ville ej nedslå hvarann med onödig fruktan. Den klarnade dagen besvarade frågorna. Det var land! Troligen föstade Wallin, der han som vanligt gick i spetsen, för mycket sitt öga på det ännu aflägsna landet. Ty i en blink var han försvunnen ända till axlarne. Men i ögonblicket räcktes honom ock hbjelpsamma nänder af de 4 kamraterna. Han stod snart ter på den fasta isen. Frampå morgonen gick kälken sönder. Åsynen af land Tifvade modet och spände kraferna; men att bära de 83:e postväskorna i and, derpå var dock ej att tänka. Någon borde bege sig åt land för att skaffa ut folk ller möjligen ett åkdon; ty här tycktes isen rara söker, Hasselqvist utsågs. Honom följde Wahlgren. Efter en stund begaf sig äfven