Aftonbladet – 30 juni 1855, sida 2

— Ytterligare från Åland. Det i dag utkomna n:r af Väktaren meddelar ytterligare följande upplysningar om ryssarnes beteende i vinter på Åland och om det närvarande tillståndet på denna ö: . När vestmakterna sistl. år satte sig i besittning af Ålandsöarne, utfärdade, såsom bekant är, marskalk Baraguvay VHilliers kungörelse härom, kontrasignerad af kronofogden på Ålands fastland Lignell. Denne, som berömmes för rätträdighet och mildhet, blef intill blokadens upphörande i November öarnes egentlige styresman. Ville ålänningarne nägon gång vädja till högre instans, sä träffade de dä fransk-engelska myndigheter, som upptogo och afgjorde ärendena. Efter blokadens slut reste Lignell genast sjelfmant öfver till fasta landet att svara för sitt loyala uppförande, och lärer nu vunnit anställniog i Finland. Han ersattes på öarne af v. kronofogden Ekbom, som icke har däligt namn om sig. Sedan isärne lagt sig kommo, icke ryska soldater — ty ingen sådan har !på Ålandsöarne visat sig efter Bomarsunds fall — utan några ryska civile embetsmän öfver på kort tid, för att i tysthet genom kronobetjeningen underrätta sig om förhällandena. Derefter har öarnes högste civile embetsman på stället varit och är ännu nämnde Ekbom. Förenamnäe civile embetsmän undersökte icke ställningen, utan dömde på kronobetjeningens angifvelser. Så blef en undantagsman om 70 ärs älder, Erik Mattsson i Föglö pastorat, gripen midt i natten och bortförd frän sitt hem för det han, som, då hans bräckliga helsa det tillät, sysselsatte sig med fiske, förlidet år vid engelsmännens närmande visserligen icke sjelf lotsat dem, men anvisat dem lots. Den verklige lotsen togs äfven, och Föglö-boarne — invånarne på en hop skärholmar samt på den större ö, der Degerby är beläget — veta icke hvar den gamle undantagsmannen och lotsen nu finnas. Men det veta de, att angifvaren, länsman Liljestrand, kort förrän isbryggan i är brast, i brådhast gaf sig af till Finlands fasta land. För öfrigt lära 32 personer från andra trakter af öarne blifvit på samma raska sätt gripna och öfverförda till fastlandet. Blokaden har, som bekant, är, icke besvärat ålänningarne efter Bomarsunds fall. De seglade genast till Stockholm och andra svenska orter under fransk flagg och, så länge fransk-engelska eskadern i fjor fanns qvar i Östersjön, utan annat besvär vid egna tullstationer — Degerby och Eckerö — än uppvisandet derstädes af sina prestbetyg. De komma ock i är, de gamla stamförvandterna, men utan flagga, ty de töras icke för blifvande efterräkningars skull begagna den franska, och äro af engelsmännen förbjadne att använda den ryska. Vestmakterna låta i år Ålandsöarne styra sig sjelfva, på ofvan antydt sätt, och besöka dem sällan.