Aftonbladet – 30 juni 1855, sida 2

star, och sålunda, medelst trossen, drages båten mot landet. Sådana och liknande tilldragelser förekomma under vintern esomoftast vid Klintehamn. Men vi återtaga vår berättelse. Proviantförrådet, gom under gårdagens lofvande utsigter af våra postförare obetänksamt anlitats, var nu slut... Det sista, en kaka, den Hasselqvist af sin på Öland bosatta syster erhållit såsom sändning till hemmet, var utdelad och förtärd. Äfven förrådetfaf vatten eller dricka var. slut... Törsten släcktes med sjövatten eller med vatten som samlat sig i hålor på isen. Den 29 Jan. visade våra isvandrare omöjligheten att nå Vestergarns utholme. Man hade redan drifvit förbi den och fästade nu sitt hopp vid någon punkt, nordligare, närmare Wisby. Under natten hade frusit. Isen vann under dagen allt mera fasthet och sammanbang. Man kunde ej mera tänka på att arbeta sig igenom den, och att på densamma framskaffa den större båten var ogörligt. Man beslöt derföre att öfvergifva denna. De nödiga sakerna lades i den mindre båten. Den större båten drogs in på ett stort isstycke och ankrades med draggen, som sänktes genom ctt uti isen hugget hål. Tvärtöfver den mindre båten fastgjordes masten, och 3:ne man på hvardera sidan satte sina bröst mot mastens utöfver båten utskjutande ändar, för att sålunda framskjuta den upprättstående båten. På ombyte vid arbetet, eller på hvila, tänkte man ej heller nu. Gesällen hade stundom varit villig att deltaga i arbetet, men förmådde föga uträtta. Han satt nu stilla i båten. Afven Wallin hade sparat siz och gick ej ur båten oftare än man var på säker is. Till en början väckte detta missnöje, men snart vande man sig dervid. Han var den äldste, erfarnaste och rådigaste och gjorde i alla fall nytta der han stod i båten, spanande den säkraste kosan och bevarande för onödiga omvägar. Han hade tillika från Klinte afgått såsom skeppare på den större båten och hade således någon rätt att öfvertaga ledningen af det hels. Men innan dagens vandring under sålunda förändrade förhållanden anträddes, var man betänkt på att högtidligt och gemensamt innesluta sig i dens beskydd, utan hvars bjelp alla ansträngningar skulle vara förgäfves. Med blottade hufvuden gjordes bön. Fagerström läste bönerna och tog upp psalmen 419, versen 6, i hvilken de öriga instämde. Kleckan var emellan 3 och 4 på eftermiddagen. Bes