— Vi hafva hittills saknat utrymme för nedanstående förträffliga srtikel, som för kort tid sedan stod ait läsa i danska tidningen ;Fedrelandet och var föranledd af en artikel ur ,Christianizposten,, som vi förut meddelat våra läsare: Den Nordiska unionen, Vi upptogo för någon tid sedan en utmärkt väl tänkt och väl skrifven artikel i denna fråga efter ett norskt blad (Christianiaposten) utan annan anmärkning, än att artikeln sannolikt härrörde från en högt aktad och ansedd norsk författares band, en mening, hvari vi sedermera blifvit bestyrkta. Nör vi från dansk sida besvara det tilltal som från norsk och svensk sida blivit på sednare tiden allt oftare stäldt till oss, så är det mindre derföre att vi hafva något nytt att anföra om en tanke, som är så gammal och hvers teoretiska berättigande är så allmärt erkändt, än derföre at: vi cgerna vilja synas halla oss passiva i fråga om en af våra egna ungdomsoch älsklings-idter. Ty om vi än 1 många år hafva hört att vi, äfven med afseende å våra nordiska sympatier, voro opraktiska eutusiaster och ideologer, ja om man in från vissa håll, med en märklig inkonseqvens, på en gåag förebrått oss att vara ultranationella och odanska, för så vidt vi ansågo det vara Danmarks sanna behof att uppgå i ett förenadt norden, så äro vi likväl hvarken trötta eller omvända. Då vi först egnade vårt lif åt den journalistiska verksamheten var det för att efter vår ringa förmåga verka för tre ideer: Frihet, Danskhet och Nordens enhet. Våra motståndare voro och äro: Absolutismen, Slesvig-Holsteinismen och Tyskheten. Den första af dessa idder: den konstitutionella friheten i vårt fädernesland, hafva wi aft den glädjen att se verkliggjord, och den soppas vi behålla. Men hvad har den icke kostat? Huru många delade i begynnelsen årt hopp och vår förtröstan? Huru många f våra landsmän förebrådde oss icke äfven i detta bänseende bristande klarsynthet och atröfvandet för en utopi? Emellertid har det visat sig att vi — fantasterna, entusiasterna, ideo!ogerna — voro praktiska; ty våra förhoppningar äro nu handlingar, våra drömmar verklighet. Vår andra id, Danskheten, är väl ionu icke i verklighetens trygga hamn. Men hurn mycket är dock icke i detta hänseende vunnet? All egentlig politisk och administrativ gemenskap mellan Slesvig och Holstein är afbruten. Dugliga danska embetsmän besläda nu många platser i Slesvig, som tillförene voro uteslutande i tyska eller slesvigholsteinska händer. Danskt språk och litt:ratur återinsöttag efter hand i vinna förlorade räitigbeter och danskheten skjuter sina förposter närmare och närmare fram mot Eidern. Vårt tredje hopp, Nordens enhet, ligger ännu i framtidens duckel. Men sinnena i de tre nordiska rikena förberedas dagligen mer och mer. De som tillförene med misstänksamhet och afundsjuka kastade sneda blickar på denna tanke, begynna försona sig med densamma, och under det mean förr blott vågade tala om andlig enhet, uttalar man nu öppet sin önskan i afseende å en politisk enhet. Emellertid är denna idå så rik till sitt omfång, att, om den ock här i norden är tldre än både konstitutionell frihet och ett Danmark ull Eidern, så kan det lätt hända, att den blir den sista som kommer att fullständigt verkliggöras. Ty den beror ej blott af den allmänna meningen i de olika länderna; den