skedde ären 1808 och 1810. — Då skrefvo grefve Schimmelman och Moltke, likasom Gruadiwig och Höst, varma uppmasingar till svenskarne att besätta dena lediga svenska tronen med en dansk konung — Fredrik VI. I Danmark hade redan under 14 år den allmäana meningen blifvit förberedd härpå genom det dåvarande ,Skandinaviska sällskapet, i Köpenhamn, hvars ordförande emo!tog det märkliga brefvet ifrån hertig Fredrik Christia: af Augustenburg, hvari denne förklarade sällskapets verksamhet helt och hället öfverensstämmande med vår faderliga regerings önskningar, och — mirabile dictu — det då varande kongl. danska kansliet uppmanade zam ma sällskap att uppgifva hvilka af dess medl!eramsr isynnerhet inlagt förtjenster om de skandinaviska litteratörernas förbindelser, på det att dessa måtte kunna anmälas att blifva riddare af Dannebrogen. Det nuvarande skandinaviska sällskapet och andra skandinavismens anhängare nu för tiden mottaga inga sådana uppmuntringar, och, uppriktigt taladt, de önska dem ej, ty den danska regeringens skandinaviska luftballongs-propaganda i granvrike: 1797—1810 ger vid handen, att den officiella politiken åtminstone icke står efter den oofficiella, efter studentikosa tidningsskrifvare och fantaster,, i konsten att — bygga luftslot. Men hvarföre då bedömma våra luftslott så strängt? Man bar ju sjelf varit uog, och dessutom — derför att Nordens enhet ej kom till stånd . då prinsar, geheimestatsministrar och kanslideputerade o. s. v. arbetade för den den, följer alls icke med logisk nödvändighet, att den också är ogenomförbar när sådane höga herrar icke verka för den. Vi hafva nu en gång hittills måst göra vår gerning utan deras medverkan och hafva blifvit förtroliga med den tanken, att det gifves menniskor, hvilkas bästa bietånd är deras motstånd och som blott på detta sätt äro användbara uti idernas tjenst. Ty iderna äro zu en gång så praktiska i längden, att inga dåliga konjunkturer, inga antipatisr, inga intriger kunna afvärja deras verkligblifvande då tidens fullbordan är inne. Tvärtom brukar den gudomliga försynen hela den menskligs -sjelfviskheten, dessa legioner af enskilda intressen, motivernas korsande ström, till att befrämja idgerna — trots motståndet och genom det. Och när det så är fullbordadt, böjer hela det förnäma anbanget, som kort förut intrigerade, hånade, baktatade, sig med det ötaste leende ned för det esda gom det erkänner: det fullbordade verket (fait accompli). En af de första och vanligaste invändningar emot en nordisk union hemtas vanligen ifrån historien, från den misslyckade Kalmarurionen, och dess motståndare hafva derför i alla tider med vällust badat sig i Lagerbrings skarpa kritik af Kalmarunionen, men de underlåta alltid att anföra följande yttrande af samme historiker: Ingenting hade varit lättare än att göra Kalmareunionenp varaktig, blo:t Margareta hade något vinnlagt sig om Sverges väl,. Erfarenheten visar dessutom, att de för Danmark ogynnsamma minnena i Sverge, från Kalmarunionens, från Kristian Tyranns, tid o. s. v. icke utgjorde något hinder för, att ju Fredrik V som kronprins hade blifvit vald till svensk tronföljare på riksdagen 1741-1743, derest ryskt guld och danskt oförstånd icke hsde aflägsnat de skicklige danske underhandlarne grefve Lynar och general Griiner från Stockholm och öfverlemnat den vigtiga angelägenheten i den oduglige Berkeutins händer. Icke heller stodo dessa minnen 1809 i vägen för valet af en Augustenburgisk prins till svensk tronföljare. och hvarken dessa eller andra erinringar om gamla tvister och krig mellan de olika brödrafolken skola lägga något hinder i vägen för nordens återförening, när tiden är mogen, när alla tre folken hafva tillräckligt öppnat ögonen för faran af söndringen och fördelen af enheten, och när deras vilja bar blifvit så allvarlig, att de med glädje betala priset för sin politiska pånyttfödelse, för det ende medlet att vinna en framtid som är deras forn tid värdig. Ty för oss är det klart, att de tre nordiska rikenas närvarande ställving i Europa icke på längden kan ega bestånd. Danmark, Sverge och Norge äro hvar för sig förbundna med Ryssland utan att vara förbundna sins emellan. För ögonblicket känna vi det mindre, men då det närvarande kriget en gång är tilländalupet, utan någon förändring i våra inbördes förhållanden, så skola vi i dubbelt mått känna det ryska oket. En man, hvilkens politiska förutsägelser efter hand antingen redan äro uppfyllda eller äro på väg dertill — Napoleon I, sade 1810 til den svenske gesandten i Paris, baron Lagerbjelke: 9Ien ryska kolossen hotar att krossa eder. På ena sidan ser jag den vid Öster gjöns kuster, på den andra kastar den begärliga blickar på Uonau. — — — Ni måste närma er till Danmark. Det finns intet annat verksamt medel att ingifva Ryssland aktning för eder. — Derför bören j glömma all små aktig afundsjuka, och al!t skall gå väl. Man kan icke förakta en sådan auktoritet; den förskrifver sig icke från den mystiska fornåldern, den är ingen antiqvitet. Aro måhända ej ryssarne vid Donau? Och är det deras skull, om de icke hafva Öster-jön i sina händer? Men vwi , åste alla, svenskar, norrmän och dauskar, glömma all småakt g afundsjuka, derest föreningen skall kunna åvägabriingas, och deri ligger en hufvudsvårighet. Ty utan att underskatta de europerska betänkligheter, som -kunna blifva väckta emot en nordisk union, så är det dock utom allt tvifvel att i den stund alla tre folken, genom deras lofliga organer, enhälligt förklara sig för samma person som eventuel regent öfver de tre konfedererade rikena, skulle ingen europeisk kongress göra något långt eller allvarligt motstånd, allra minst om tidpunkten vore så vald, att man i nö fall kunde lemna åsido Rysslands bifall. Att vestmakterna skulle vara väl tjente med ett konstitutionellt Sverge-Norge-Danmark, under en konung, kan icke betviflas; ty om ett sådant statsförmm fre on Lu. IA mt —— —— Tr MA MÅ FAR KR AN mt vm A Do mr Oe