od vilja att höra den saknas. Mot dem som nom sig känna de obotfärdiges förhinders iträttag ingenting, äfven med de mest öfverygande skäl. Deras fruktbara inbillning skulle genast hopspinra tusende nya in vändningar och svepskäl, att sätta 1 stöllet för de vederlagda. Inställer sig ders 2 ot en gång den goda viljan, hvilket vi hoppas icke skall dröja länge, — ty förblindelsens makt, väldet af det orättvisa misstroende och de obilliga fördomar mot Sverge, svenska folket och den fördragsenliga unionen, dem Hjelm och hans anhängare tyvärr lyckades att inplanta hos så många norrmän, kunna ej evigt fortfara —; då skall sanningen taga ut sin rätt, vi äro derom förvissade; och då först är tiden inne att företaga en detaljdiskussior ; de alira flesta utaf de upptornade betänkligheterna skola då befinnas hafva bortblåst som en rök och försvunnit af sig sjelfva, och de få återstående skola ganska lätt kunna öfvervinnas och till ömsesidig tillfredsställelse regleras. Frågan om konsulaterna tro vi oss deremot icke böra uppskjuta; ty den materiella nyttan af gemensamma konsuler och handelsagenter är så öfvervägande, och ikanske ändå mer för Norge än för Sverge, samt fördelarne deraf till den grad inlysande och bandgripliga, att vi ej böra misströsta om att i den punkten genast kunna bräcka fördomens välde; vi skola d rföre ockeå i fortsättningen af våra artiklar upptaga konsulatsaken till utredning i eammanhang med de andra kommerciella frågorna, rörande transitohandeln, drawbeck och exportpremier, mellanrikslagen, likhet i tullsatser tullföreningen m. m. Slutligen kunna vi ej underlåta att än en gång upprepa, att alla versliga svårigheter för biläggande af samtliga tvistepu kter emellan nationerna och för förenandet af deras olika meninger ytterst härröra från de orättvisa beskyllningar, de fördomar och det misstraende, hvaråt de ofvenföre nämda partiledarne förmådde att för ett par tiotal år sedan förekaffa ett så mäktigt inflytande på opinionen i Norge. Erkännandet att män, som en tid uppburos så högt af partiandan såsom äkta patrioter, likväl hafva tillfogat unionen ganska mycket ondt och på det hela utöfvat en för sitt land föga geagnande politick verksamhet, torde måhånda för den nationella fåfängan falla sig något svårt. Men offret göres ju åt sanningen och icke åt Sverge, Fruktlöst är ock att tro, att historiens dom länge kan förfalskas. Häfderna nedryeka utan misskund alla idoler från de altaren dem partianda och fördomar åt dem upprest. Den politiska vantron och fanatismen äro icke mäktigare än den religiösa. Och de nyssnämda förmenta patrioterna hade åtminstone i en fråga blottat sina fientliga afsigter emot u ionen och Sverge så öppet, att ingen advokatorisk förmåga förslår att bemantla och försköna deras bandlingssätt. Vi behöfva blott påminna alla rättsinnade norrmän om propositionen vid 1827 års storth ng rörande ändring af 14 grundlagen i afseende på vicekonungens vistande i Norge, och huru vid 1830 års thing Hjelm och Maiboe, handlande som verkliga faktionsmän, 1ycades hirdra denna proposition på några få röster när att erhålla det af konstitutionen för zrundlagsändringar bestämda röstetaet, ehuru Norges utmörktaste och ädlaste representanter, Sörensen, Foss, J. Aall, Wedel Jarlsberg, Falsen, Sam m. fl., då understödde af hela landets opinion, uppbjödo alla krafter att få den antagen. Ez hoc dsce omnia, m—— 0000