grammerna för öfriga dagar upptaga. STOCKHOLM, den 28 Juni. Om de unionella förhållandena emellan Sverge och Norge. VI. (Slut fr. gårdagsbl.) Rörande frågan om sändebuden hos utlindska makter kunna vi fatta oss kortare. Allt beror hör på den interpretationsprincip som antages, på sätt redan ofvanföre är nändt. Godkännes det påståendet, att de S8 i noreka grundlagen, som innehålla sjelfva unionsbestämmelserna, såsom 26 m. fi. (och i följd deraf äfven hela riksakten) endast få tolkas strängt inskränkande eiler absolut restriktift, samt att derss mening får godtyckligt kringskäras och tillämpningen afhuggas i enlighet med den tydning man behagar göra af de 5 i N. G. som mindre egentligt angå unionen eller allenast Norges inre styrelse, så medgifva vi villigt att de mot vår åsigt åberopade 22 och 92 N. G. kunna hårdragas derhän att gifva ett visst sken åtanspråket, att Norge eger rätt att genom egna sändebud, och inga andra än norska medborgare, vara representeradt hos främmande makter. Men det är en sådan interpretationsprincip som den nyss nämde, hvilken vi helt och hållet förneka, såsom ej allenast fördragsstridig utan ock i logiskt hänseende grundfalsk. Tvärtom påstå vi, alldeles omvändt, att just de S6 i N. G., som direkte hänföra sig till unionsförbållandena och hafva till hufvudföremål att utstaka dessa, utgöra normen eller de principiella stadgandena, i enlighet med hvilka öfriga föreskrifter i samma urkund, hvilka blott indirekt eller afligsnare beröra unionen, restriktift böra tydas och förstås, derest en inskränkande tolkning af någondera klassens föreskrifter måste göras, för att icke motsägelse och stridighet skall uppstå, så att i följd härutaf 22 och 92 N. G., för att förebygga en dylik motsägelse, just måste få sin rätta betyielse genom tolkningen af de principiella föreskrifterna i 268 N. G. samt 4 och 7 6 rigsakten, men ingalunda tvärtom. Denna regel för tolkningen, den interpretationsprincip som vi anse vara den rätta, hafva vi ock uti det föregående (se A. B. den 11 Juni) bjudit till att motivera och rättfärdiga med så utförlig bevisning, att vi våga föreställa oss, ej allenast att den icke skall låta sig vederläggas, utan äfven att den i Norge ska!l mötas med bifall. De norrmän, -som önska att Norge måtte betraktas som en fullkomligt oafhängig, suverän stat, och såsom sådan, men icke som unionsrike, utgöra ex medlem af det europeiska statssamfundet, och som med alla möjliga medel arbeta för verkliggörandet af denna önskan, skola äfven, som en nödvändig följs deraf, naturligtvis ej allenast bestrida förIregsepligheten af gemensam diplomatisk representation och förvaltning, utan också ihärdigt söka åt Norge utverka särskilda sändev,ud och egen utrkesminister samt Jikaledes egna koneuler; ty svårt om vj omöjligt blir väl, stt om den fu!lkomliga politiska oafhäagigbeten och statssuveräniteten, öfsertyga främmande nationer, så länge dessa hafva fö ögonen att Norge är representeradt af sändebud och konsuler gemensamma äfven för Sverge; — synnerhet då vårt land, i följd af den stora rol det spelat i Europas historia, af den vida större politiska vigten af dess geografiska läge och dess långt betydligare folkmängd och. makt, naturligen i utlänningarnes föreställning, åtminstone ännu en lång tid skall hafva försteget för Norge, helst när detta, nedsatt till-eu danek provins under mer än tre hundra år, hade hunnit såsom sjelfständigt r:ke fullkomligt förgätae, Af samma grund är det också saturligt att det partiet eller den opinionsnyansen i Norge, som nitälskar för nyssnämda mål, skall sammanställa alla möjliga betänkligheter, uppstapla slla för inbillningen föreställbara hinder och svårigheter mot ett sådant ordnande af den gemensamma diplomatiska förvaltningen och representationen, att norska folkets billiga anspråk på Jagbunden, konstitutionel ansvarig styrelse äfven i den administrationsgrenen må blifva tillfredsställda. Våra läsare bafva i cen norska författarens bihang haft tillfälle att skåda ett riktigt babelstorn af dylika uppstaplade svårigheter. Att inlåta oss i en närmare granskning af dessa skulle dock gagna till intet, så länge