se oroliga dags sinnexwörelser. Under min frånvaro hade kejsaren låtit kalla mig; en adjutant väntade på mig. Jeg skyndade att efterkomma hans order. . Kejsaren var ensam, utsträckt i en länstol å la Voltaire. Hans lejonhufvud hade, försvagadt af lidandet, en lutande ställning; hans hy var blyfärgad, hans uppsyn dyster. Han kastade på mig en genomträngande blick, och, efter några minuters tystnad frågade han kallt, huru jag fann bonom., Jag kände på pulsen; den var stark och häftig, — tungan dålig, tillståndet i allmänhet oroande. Nå väl, min hetre? sade kejsaren. Han nämnde eljest alltid, när han tilltalade mig, mitt namn. Denna förändring var säkert ett elakt förebud. Ers majestät har andtäppa och feber; det skulle göra godt att taga ett kräkmedel. Vid detta ord, kräkmedel, med hvilket man, för att väl begripa den verkan det borde görk på kejsarens sinne, måste förbinda de sedan två dagar kringlöpande ryktena om förgiftning, upplyfte kejsaren hastigt hufvudet: Ett kräkmedel! Ni har aldrig förr åt mig dinerat något sådant! Det är sannt; men ers majestäts goda helsa har alltid gjort dess användning onödig., Och ni anser er i dag böra göra detta förgök för första gången ?, Ja, ers majestät. Kejsaren befallde mig tillreda läkemedlet. Jag gick dåidet till hans kabinett gränsande laboratoriet och kom snart åter med ett gles i handen. — Hans Majestät tog det, betraktade först innehållet, sedan mig, och drack. Läkemedlet dröjde icke att göra sin verkan; men uttömningarnes beskaffenhet tillfredsställde mig icke.