Aftonbladet – 27 juni 1855, sida 2

om det vore möjligt, ännu mer öka det omätliga förakt för menniskoslägtet hvaraf jag känner mig intagen. Jag försakar att beskrifva den rörelse doktorns läppar gjorde, när dessa sista ord uttalades. Kejsarens kroppskonstitution är förträfflig, sade han vidare; omen emedan han behandlar henne som en fiende och, oaktadt sin ålder, icke afhåller sig från någon öfverdrift, händer det rätt ofta att han kommer denna starka byggnad att vackla.n På den: tid, hvarom jag talar, led kejsaren af en envis åkomma, hvars orsak förblef obekant: — causa rerump, — läkarens liksom filosofens förtviflan, det evigt olösta problemet! — Mina fiender, mina vänner, och framför allt mina yrkesbröder begagnade sig häraf för att anklaga mig för brist på förutseende, sedan för okunnighet och derpå för förgiftning. Ryktet tillväxte starkt; det kom ända till kejsaren., Jag var icke okunnig hvarken om gången eller framstegen af det moraliska lönmord som begicks på min person; men återställandet af kejsarens helsa var det enda svar jag kunde sätta mot förtalet. Olyckligtvis blef detta slags rättfärdigande genom hans majestäts helsotillstånd allt mer och mer aflägsnadt. I detta kritiska ögonblick fick jag en ordre från storfurstinnan Helena ) att infinna mig hos henne. Furstinnan emottog mig med en kall, sträng blick, i hvilken hotet framlyste under en högdragen förbehållsamhet. Hon begärde, för formens skull, underrättelser om kejsaren, men utan att vänta tills jag hunnit ) En dotter af prins Paul af Wärlemberg, 1824 för mäld med storfursten Michael,