Aftonbladet – 27 juni 1855, sida 1

mande makter och till att af egen departementschef hafva sina utrikes angelägenheter förvaltade, fullkomligen ifrån Sverges afskilda. Uti den gestalt denna fördragsstridiga lära, likasom föriattarens hela unionsteori, nu har uppträdt, ärden, såsom redan i det föregående blifvit anmärkt, icke annatän en återklang af de söndringsdoktriner, som Hjelm -och flera representanter jemte honom redan vid lagtima och urtima storthingen åren 1836 och 1837 hade öppet framlagt och ifrigtförfäktat, med nitiskt understöd af en del utaf norska tidningspressen den tiden och en mängd broschyroch flyvebladsförfattaren. Bibangets auktor tillhör icke blott :samma skola; han har gått ett godt stycke längre och vidare utbildat dennas antiunionella åsigter. Detenda hvari han ifrån den skiljer sig är det,att han i tonen bortlagt den fientlighet och frenetiska bhätskhet emot Sverge och unionen, som utmärkte Hjelms m. fl:s diatriber, och klädt sina antiunionella teorier :i en vänligare och tidsenligare form. På samma gång vi göra rättvisa åt det sentiment af broderskap och fostbrödralag, hvaraf:hans framställning är genomträngd, måste-vi dock tillstå, att vi finna det mindre konseqvent, när man uppbjuder alla sofistikens utvägar föratt bortvränga och omintetgöra högtidligt :öfverenskomna traktater med ett nabofolk, att i samma -andetag så mycket orda-:om broderlig tillgifvenhet, oupplösliga vänskapsband o. 8. ov. Den förblindelse, som för tjugo år:tillbaka skaffade7en Hjelm, Mariboe-och Wergeland, far och son, så :många anhängare i Norge och beredde deras läror så stort insteg-i den allmänna meningen, -hoppas :vi nu -vara förbi, eller böra åtminstone hoppas det. Det i ordets egentliga-bemärkelse oädla i dessa mäns handlingssätt-mot :Sverge bör nu mera utan svårighet erkännas, och vi vänta ett sådant etkännande, : desto heldre som -allesamman, en tid af partiandan uppburnesåsom koryfeer, böra, sedan passionerna lagt sig, finnas just igke heller genom sin personliga karakter och sitt handlingssätt för öfrigt hafva tillskyndat Norge någon -synnerlig ära ). Trogne den -opartiskhetens grundsats hvilken vi alit från -början af denna uppsats för oss uppställt, erkänna vi otvunget, att det äfven i denna speciella fråga .blifvit feladt på båda sidor,. Beklagligtvis är det också här, likasomi så mycket annat, på Sverges sida gom första anledningen gafs till väckande af tvedrägten, långt innan en Hjelm och :konsorter började af personliga bevekelsegrunder upprifva såren och gjuta-olja i elden. Det vargenom utrikes statsministern :h.:ex. grefve von Engeströms, eller rättare Carl Johans, alldeles oförsvarliga, rent af upprörande behandling af den så kallade Bodö-saken, som Norge fick en ty värr allttör rättvis anledning att önska sina utländska Ffangelägenheter handlagda af en inför norska-representationen ansvarig norsk embetsman. En dylik hemställan, med uttryckligt åberopande af den erfarenhet -som Bodö-sakens behandling i diplomatiskt hänseende företers, gjorde också 1827 odelsthinget, efter fullständig granskning af målet, till storthinget; men sclifvadt af helt annan anda än den, som Hjelm med flere lyckades ingifva många representanter tio år sednare, och lån; ifrån att vilja underhålla split emellan rikena, lät storthinget då, angeläget att förekomma och bilägga alla söndringar, odelsthingets, till sitt syfte fördragsstridiga hemställan falla, i trots af det rättvisa uti dess anledning. Storthinget nöjde sig med det högst befogade ogillande, som blifvit uttaladt öfver den diplomatiska behandlingen af Bodö-saken, och med den försäkran som tillika erhölls, att, till förekommande för framtiden af sådana Norges rätt och ära kränkande tillgöranden, norska statsministern i Stockholm skulle erhålla förtrolig kännedom af alla vigtigare till utrikesdepartementet hörande angelägenheter och af deras handläggning — en praxis, som vi också tro hafva blifvit -allt sedan jiakttagen). Vi påstå icke härmed att ju icke ) Det skandalösa i Hjeims handlingssätt bäde som embetsman och -menniska, hvarigenom han ädrog sig en skamfull rättegång och välförtjent afsättning från sin betydande plats såsom regeripgsadvokat (justitiekansler), kan icke öfverskylas af hans stora advokatoriska talent och hans skicklighet som partiledare. Att han med sädana antecedentier kunde Hlifra storthingsman och på storthingen spela ensä betydande rol, väcker i sanning förundran; kanske icke så mycket att han af Wergeland då. y. upphöjdes och prisades såsom Norges störste mann. Emellertid år det nägot särdeles eget och besynnerligt att de fientliga bemödandena emot Sverge och unionen just skulle härröra från personer, som en lång tid -hade varit omfattade -med en utmärkt gunst utaf Carl Johan. Hurnvida det är grundadt, hvad vi hört uppgifvas, att Hjelm jemväl en tid varit mycket väl anskrifven, vilja vi lemna oafgjordt; — fullkomligen tillförlitligt är det i afseende på prosten Wergeland och kapten Mariboe. Anledningarne till den stora näd hvarmed de begge sednara omfattades af Carl Johan torde just icke vara så hedrande för konungens minne, men lika säkert är också, att når en brytniog emellan dem och konungen sedermera inträffade, så var det visst icke ensamt den sednare som hade orätt. Emellertid blefvo så väl Mariebose och Wergeland som Hjelm efter sin afsättnipg, konungens hätska fiender. Men att, när dessa män derefter gåfvo luft åt sina känslor af personligt.bat och fiendskap, de då vände sig, icke mot konungen utan mot Sverge och emot en union, ibland hvars allra varmaste anhängare de förut hade räknats, och begynte i sädan riktning med ifver bearbeta opinionen, kan icke ifrån rättens eller hederns synpunkter ursäktas, långt mine dre försvaras. I hvilken helt annan dager framstå ej i historien bröderna Falsen, besynnerligen sorenskriveren, professor Krogh (sedermera statsrådet) samt kapten Foss, hvilka 1814 hade varit ifriga anhängare af Danmark och motständare mot föreningen, men, sedan denna var gjord, ärligt och uppriktigt sökte upprätthålla densamma. Sannerligen, Norge har ifrån den tidem så mänga vackra namn att ihägkomma utom de sistnämde, t. ex. grefve Wedel-Jarlsberg, stiftsamtman Christie, öfverste Tidemand, sorenskriveren Krogh och statsrådet Motsfeldt m. fl., att icke någon fatuigdom på hedrande namn kan utgöra en giltig ursäkt för att vid sidan af dessa inrymma en plats åt sä tvetydiga karakterer som Hjelm, Wergeland d. ä. och Marieboe, och allraminst bör det onda de tillfogat Sverge och föreningen dertill kunna gif le) En fullständig exposå af Bodösaken och dess be