flytelsen af denna ärftlighetslag, hvilken så ofta låter galenskapen fortplantas med det faderliga blodet? Men här är det ej mer det melankoliska eller rasande vanginnet, utan det högmodiga vansinnet, det stora vansinnet. Nikolaus är skön, få äro det i så hög grad, hans kroppskonstitution är herkulisk, hans anletsdrag klassiska, Han är czar. Det lilla och det stora Ryssland, Lifland och Finland, Östersjöprovinserna och Polen — hvad vet jag? så många nationer i hans hand — så många lik vid hans fötter: blodet och makten hafva gjort honom yr i hufvudet. Han är den utvalde, den på förhand utkorade. Han är dåren i Bicetre, hvilken, med håret benadt i pannan och friseradt på judiskt vis, säger till sina kamrater i sofrummet: Jag är Kristus. Också hafva personer med öfvad blick icke ett ögonblick misstagit sig på mannen. De hafva under kejsaren upptäckt dåren, och efter nndersökningen af denna sjuka hjerna ställt hans ödes horoskop. En fransk diplomat, som studerade hans karakter, hvilken ända från barndomen röjde sjelfdyrkan genom en högdragen slutenhet och ett tyst spotskt förakt, och som hos honom tyckte sig skönja denna förtryckande sinnessjukdom, all den vämjelse den förorsakar, allt det hat den hopar och den nästan oundvikliga fara den alstrar, akref 1825: Jag har bevistat kröningen. Den var praktfäll. Kejsaren hade framför sig sin faders mördare, på sidan om sig sin broders och bakota sig sina. Nikolaus Paulowitsch är en monomarx. Paul I var vanvettig, Konstantin en ursinnig dåre, Alexander en plypgmaniaqu . Helt vansinnets vetenskapliga cirkel är upptagen a dessa fyra kröata hufvuden! Se der czarernes, herrskarnes makt. Konstantin har i denna skildring blifvit framställd såsom mycket starkt bunden vid