Aftonbladet – 26 juni 1855, sida 3

bens lysande kolorit bildar en stark kontrast mot Rembrandts anatomiska mästerverk och dystra poesi. Man genomgår sålunda konsten i alla dess särskilda gestalter, i dess enkelhet, dess glans och dess kraft. Det höga idealet Raphael synes äfven i eremitaget; men målaren från Urbino tyckes der begråa Italien; hans bilder skälfva af köld, liksom alla de medelmåttiga stycken af samma skola, hvilka en alltför naiv okunnighet tillskrifver hans odödliga pensel. Ni ser här, sade furst Wolkonski, sinnet för det sköna i strid med den dåliga smaken, som vidlåder en i mångfaldiga former framträdande okunnighet.n Vi inträdde i porrättgalleriet. Den menskliga fulbeten uppnår der sina yttersta gränser. Paul I löjligt ful; Konstantin styggt ful. Naturens härjningar på den sednieres anlete voro så djupa, att de artister som fått i uppdrag att fixera det på duken — nf blygsel — endast vågade framställa det i halft från sidan sedd form. Paul I hade af d,likt skäl icke under sin regering tillåtit att bang bild präglades på mynten. Konstantin hade — såsom Schnitzler, faimiljens historiograf, berättar — denna samma något kalmuckiska fysionomi, som i hans ungdom hade gifvit anledning till så sällsamma reflexioner. Hans näsa, nästan utan förbindelse med pannan, vanställde honom. Hans blå ögon dolde sig under tjocka ögonbryn, hvilkas långa hår af hvit hampförg alltid voro i rörelse och stucko starkt af mot hans solbrända ansigtes rödbruna hy. Cesarewitech, återtog fursten, mönstrade uti titt slott 1 Warschau en kår rekryter. Dessa unge soldater, ryckta från ena familjer, synteg till större delen nedslagns; deras avrigten voro bleka, ögonen röda ef tårar; en bland dem kunde icke afhäålla sig från att snyfta.. Konstantin tyckte icke om tårar hos män i