Aftonbladet – 26 juni 1855, sida 2

görenheten gjorde en pligt; ja bättre än -en pligt, ett verkligt nöje, som inrättade Korrektionshus för brottslingar och bötfärdiga, söm strödde omkring sig. ljufva ord och andliga förhoppningar och dog i Kara-sou-Bazar sams ma dag som Alexander i Taganrog, var oförmögen att öfvervinna den sjukliga fallenhet för dolsk känslolöshet, hvilken hade bemäktigat sig en själ i början öppen för alla ömma känslor. Öfverallt i detta Ryssland, der solens strålar äro så matta, förde Alexander med sig i skötet af öknar, kalla som hans själ, sin obotliga melankoli. Det var för att slippa från sig sjelf som han reste till Taganrog. En dag då han red, angreps han af en besynnerlig kolik och måste intaga sän gen. Läkarne sade: det betyder ingentingn, Slexander sade: adet är sluts. Dödskampen hindrade honom att tala och ban dög. Antingen han nu hade gift i kroppen eller själen, så var han andligen död förr än han blef det lekamligen. Hans broder Konstantin — det är så allmänt bekant att det här knappt förtjenär omtalas — visade sig beständigt dyster, besynnerlig, älskande eller hatande utan skäl, rå i sin vänskap, oemotståndlig i sin vrede, nyckfull som ett barn, afvog mot alla det normala lifvets regelbundna förhållanden; på bela sin lefnadsbana, beslöjad af halfdagern och hemligen slutad, hade han måhända blott ett ögonblick af klarsynt filosofi, nemligen den dagen då han föredrog att i sina armar såsom noka sluta en polska, den sköna furstinnan Lowieaz, framför att Petersburg påtaga sig den tinga krona som successionsordningen tillerkände honom. Huru kan man då, när man undersöker dessa osammanhängande personligheter, längre förundra sig deröfver att Nikolaus Paulowitsch lika litet som hans bröder kunnat undgå in