STOCKHOLM, den 23 Juni. Utrikes Korrespondens-artiklar. (Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin d. 16 Juni. Med publicerandet af slutprotokollet för Wienerkonferensen den 4 Juni har pjesen nu omsider blifvit utspelad äfven inför publiken, och det återstår blott att göra en epilog medelst en kort resumå af de sista scenerna, för att bestämma den punkt, till hvilken de hycklande diplomatiska förhandlingarne hade hunnit i det ögonblick, då den definitiva brytningen egde rum, och kunna bedömma Österrikes sedermera helt och hållet afslöjade politik. Österrike och vestern ha en lång tid liknat två dryckeskämpar som utmanat hvarandra till en täflan på vad och som bjuda till att narra hvarandra, i det hvardera endast dricker färgadt vatten. Största delen af oss beskedliga tyskar, som varit vittnen till dennes ömsesidiga mystifikation, har låtit narra sig. Hädanefter kan det icke bli möjligt annat än med den naiva lättrogenheten och den salarierade pressen. Jag vill nu endast i korthet utveckla betydelsen af det spel som Österrike under de sista dagarne velat fortsätta i Tyskland och isynnerhet i förhållande till Preussen, och hvilket lyckats så illa. Det är för närvarande stäldt utom allt tvifvel, att Österrike, då det gjorde sitt sista bemedlingsförslag, endast reproducerade det förslag om statu quo flottant, som ursprungligen härleder sig från Drouyn de IHuys, d. v. 8. den ryska flottans inskränkning till det antal af skepp, som existerade i det ögonblick då arrangementet afslöts. Alla de öfriga punkterna äro endast bisaker; det hufvudsakliga var att få ryska flottan reducerad till en siffra son icke hade tillåtit Ryssland att återupprätta de fartyg, som under närvarande krig blifvit sänkta eller brända. Österrike visste mycket väl, att detta förslag icke kunde antagas hvarken af Ryssland eller af vestmakterna. Ryssland har vid flera tillfällen förklarat, att hvarje detsamma direkt eller indirekt ålagd reduktion af dess flotta vore en förnärmelse för Rysslands ära och värdighet, och ett dylikt förslag är sålunda oantagligt för Ryssland. Hvad vestmakterna angår, så ha Drouyn.de THuys fall, som föranleddes just deraf att han med för mycken värma omfattade denna id, samt Englands sednaste dispositioner tydligen ådagalagt, att denna tomma pappersgaranti icke i Frankrikes och Englands ögon kunnat uppväga de. uppoffringar af menniskor och penningar, som de fått göra för den orientaJiska frågans lösning. Man vet derföre icke, hvilketdera man mest skall beundra uti denna slutkonferens den 4 Juni, antingen furst Gortschakoffs skrymteri, som för: att vinna tid yttrade; att det österrikiska föraläget, hvars princip Ryssland förut så energiskt tillbakavisat, innebure en möjlig lösning,, eller de vestliga fullmäktiges likgiltighet, hvilka, för att undvika en diskussion, nöjde sig med att åberopas Rysslands förra vägran, i stället för att rent ut förklara, att ett dylikt illusoriskt medgifvande aldrig skulle ikunna tillfredsställa deras regeringar. Detvar en sista eftergift åt Österrike, inför hvilket -man ännu icke ville helt öppet säga, att de fyra punkterna vore hädanefter för alltid lagda ad acta. : Men Österrike visste detta mycket väl;yoch då det framlade öch understödde ett förslag, som det visste icke kunna bli antaget af hägondera. parten, afsåg. det endast att derigenom kunnna vinna en öfvergång till den neutrala och afbidande politik, som det omsider öppet antagit. Det sökte något argument för att kunna draga sig tillbaka och för att inför Europa och Tyskland kunna rättfärdiga detta affall genom en föregifven krigisk envishet hos vestmakterna. I sin not af den 24 Maj, som skulle hållas mycket hemlig, men dock nått till offenlighemligheten, visar sterrike, att det är mycket angeläget att komma i godt förstånd med Preussen och intaga samma position, som denna makt, under så mycket hån och förebråelser från österrikiska sidan, förut intagit; man finner. der, att Österrike numera af Decembertraktaten icke anser sig förbundet till någonting mera än att skydda Turkiet mot ett nytt anfall, alldeles så-som Preussen, för hvilket också, till. följd af af traktaten af den 20 April och tilläggsartikeln af den 26 Nov. 1854 ett anfall från Rysslands sida mot Balkanlinien eller öster-rikiska armen i Donaufurstendömena utgör en scasus belli. Det är mycket klart att Ryssland numera allsicketänker på att anfalla Turkiet på detta håll; eljest hade Preussen aldrig afgifvit en sådan förklaring. Och detär denna snart sagdt otänkbara eventualitet, som nu Österrike också proklamerar såsom sin casus belli.. Så vidt icke ett dylikt angrepp kommer att ega rum vill Österrike afvakta återmupptagandet af konferenserna och göra gällande sitt inflytande till förmån för de fyra punkterna! Det betyder föga, att Österrike sedermera i depescher, som varit ämnade för offentligheten, försökt att minska effekten af den förtroliga noten af den 25 Maj;att det den 31 Maj svarat med en viss grad af liflighet på den preussiska framställningen af den 23 Maj, hvari förordades den af Ryssland uppställda distinktionen mellan de två första och de två sednare garantipunkterna; att det vidare i ett förut temligen betydelselöst cirkulär af den 6 Juni åter anslagit en i någon mån vesterländsk ton; allt detta narrar numera ingen, och akten af den 25 Maj qvarstår såsom ett orubbligt intve om Österikes innersta tanke, huru myc