Aftonbladet – 22 juni 1855, sida 2

civilisationens sak. Och Turkiets upprätthållande är visserligen föranledningen, men icke den verkliga meningen och ändamålet med kriget. Derföre, ehuru vi kunna strida vid sidan af bundsförvandter som icke äro de allra fläckfriaste och uppriktigaste, strida i ett sällskap som ej är det allra bästa, och med vapen som icke äro de allra tjenligaste, under förevänningar som icke äro d. allra sannaste och ädlaste — så fäkta vi dock, och känna att vi fäkta för stora ändamål och i en värdig strid, — och den klyftigaste och mest konstfulla gofistik skall ej räcka till att drifva oss från denna mod och bjerta upprätthållande tro. Derföre, klart urskiljande den sak gom kriget gäller, hafva vi ringa möda att fatta de nödvändiga vilkoren för framgång. Vi hafva att rädda Turkiet och Europa från farorna af Rysslands öfvermakt. Vi hafva att inskränka denna öfvermakt — att låta den upphöra, — la faire cesser, som det heter i protokollerna — på Svarta hafvet och annorstädes. Vi hafva att göra vårt verk med besked medan vi hålla på, och icke utföra det endast i någon viss del af Europa, utan i alla. Vi hafva att genomföra vår afsigt, att skaffa oss garantier lika så väl gom löften. Vi hafva att förmå Ryssland ej blott till edgång att det hädanefter skall uppföra sig väl, utan vi hafva att sätta det ur stånd att någonsin mer uppföra sig illa. Vi hafva med ett ord att tillvinna 088 sjelfva väsendet af det hvaraf våra underhandlare i Wien försökte att skaffa oss skuggan. Ryssland vägrade att gifva skenet och löftet. Vi måste tilltvinga oss verkligheten och underpanten. Nu är det alldeles klart att detta endast kan vinnas genom vissa positiva eröfringar, som måste göras och behållas. Ministrarne vägra riktigt nog att till och genom parlamentet offentliggöra de vilkor som de vilja antaga och hvarpå de vilja insistera. Pressens organer behöfva ej underkasta sig en sådan tystlåtenhet. I jörsta rummet är det säkert, att så länge Ryssland bibehåller någon del af protektoratet öfver Donaufurstendömena och Servien, så länge kunna dessa länder icke ega någon verklig frihet ej heller Turkiet någon verklig trygghet. Förevänningar till inblandning, såsom vi upprepade gånger visat, skola aldrig fattag i territorier till en del bebodda af slaver och svärmande af grekiska prester, alla under Rysslands herravälde och många af dem i dess sold. Dessutom: mot Porten behöfva furstendömena ingen protektion. Denna regering är på intet vis farlig för dem eller fientlig mot deras rättigheter; den är derag nuvarande länsherre och deras naturliga värn och hjelpare. Fördragen, som gifva Ryssland en rätt till protektion, som nu äro upphäfda genom kriget, måste aldrig förnyas, i hvad form det än må vara. För det andra är det lika säkert att Europa ej kan hafva någon trygghet af en fri segelfart på Donau, så länge Ryssland besitter någon del af endera stranden. Intet löfte som Ryssland kan gifva oss är värdt ett runstycke. Intet löfte som det någonsin gifvit oss var värdt ens papperet hvarpå det var skrifvet. Genom besittningen af utloppen samt fästningarne Ismail och Kilia kan det beherrska strömmen. Derföre mäste antingen dess gräns läggas tillbaka på ett visst afstånd från venstra stranden och de ifrågavara de fästningarne antingea raseras eller uppgifvas eller måste flodens lopp afledas och föras direkt från Rassova till Kustendsche. Vi skulle föredraga den senare lösningen, såsom gifvande både mera trygghet och en bättre segelled. För det tredje hafva vi icke allenast att frälsa Turkiet fån det ryska blocket som tryckte dess bröst, utan äfven att aflägsna den hotande tryckning hvarmed Ryssland lyckats att nästan förvandla Sverge och Danmark till vasallstater, för att icke tala om Preussen. Befästningar: a på Ålandsöarne vo o, såsom man nu lätt inser, ämnade att i sista hand fastsmida fjettrarne på dessa underlydande stater. Dessa öar beherrska Finska viken, Bottniska viken och Östersjön. Vi hafva förstört fästningsverken Hvad hafva vi dermed vunnit? I samma ögonblick freden slutes står det Ryssland fritt att när det behagar återuppbygga dem. Vi skola sannolikt låna det två millioner å 4, procents ränta till att göra det. Om vi begå ett så öppet vansinne kunna inga ord längre skildra dess karakter. För att göra vårt verk med besked, måste dessa öar öfverflyttas på andra händer; ty att förbinda Ryssland att aldrig mer befästa dem vore endast att gifva det ett nytt löfte att bryta. För det fjerde. Diskussionerna om tredje punkten här och i Wien hafva gjort ej så litet godt. De hafva, som vi tro, obestridligen visat att den föreslagna och oundgängliga inskränkningen ej kan ske mer än på ett vis. Dardanellernas öppnande kan icke tillvägabringa den. BSultanens rätt att påkalla sina allierade icke heller. Svarta Hafvets neutralisationa (d. v. s. uteslutandet af alla krigsskepp) ir både orimlig att antaga och omöjlig att utföra, och vore dessutom nära nog det sista vilkor Ryssland skulle uppställa. Begränsniagen af de ryska skeppens antal och tillträdes öppnande för franska och engelska skulle, såsom vi sett, nästan ingenting uträtta. Sebastopols rasering fyller ej behofvet. Raseing skulle endast slutas med återuppbyggande, I och i hamnen, äfven såsom obefästad, kunde len mest öfvermäktiga flotta i säkerhet ankra. in enda väg återstår: Sebastopol och Krim måste agas och — behållas. Det finns ej något alternativ. Svarta Hafret har två utmärkande egenheter: det är nemigen ej blott hvarken ett öppet haf, såsom Medelhafvet, eller ett slutet haf, såsom sjön