Aftonbladet – 21 juni 1855, sida 3

på bevis kunna vi hvarken bekräfta eller förkarta denna beskyllning. Det är, föratt vara rättvis, nog att omtala den. Marskalk Diebitseli marscherade på Warschau (1831); det beväpnade Polen, ka heroiska Polen, Kosciuskos dotter, spärrade vägen för honom. Vid Ostrolsnka hade lyckan varit tvifvalaktig; den ryska armåen förvånades öfver detta motstånd, czaren förskräcktes och Europa applåderade. Men seisstänkte en hemlig medbrottslighet. Grefve Orloff fick uppdraget att söra en undersökning; han såg Diebitseh — och Dicbittceh dog plötsligen; han såg störfursten Konstantia — och storfursten Konstantin dög plötsligen. Detta dubbla semmanträffa Je observerades, utmärktes, uttyddes och bedömdes. Man telade om kolera och sjelfmord sågom orsak till dsn enes död, — om kolera såkom orsak äfvsan till den andreg död, — om gilt sågom orsak till begges. Misstanken uppsteg från tjenaren till herrer, från armen till hufvudet och stannade der, Den är der äanu, Czaren fordrar ej af dem som tjena honom någon annan förtjenst än under. ifvenhet, nözon annan pligt än lyinad. Detta förklarar grefve Orloffs ovanliga lycka och äfven hvarföre män, öfverlägsna genom sin karakters del, sina höga själssåfvor och sin utmärkta uppfostran, men saknasde denna oafiåtlige, artiga och smidiga medgörlighet, icke kunnat bevara sin lycka för nyckernas vexlingar, eller förblifvit sittande på underordnade platser. Baron Löwenstern, general Murawieff, furat Demidoft och, i en större sfer af makt och namnkusnighet, forst Paskiswitsch och grefve Worontzoff utgörs, i särskilda bänssendenj och med olikhster härrörande af hvar och ensjndividualitet, bevis på denna senning. (Forts.) ) I Ryssland 1839 läses följande: Man kän äålla dagar vid kejsar Nikolai hof se en förnäm herre, som i tysthet kallas förgiftaren och som skämtar öfver detta öknamn.