tog afsked så snart jag betalt hvad jag köpt. Jag behöfver icke beskrifva för dig, bäste Partridge, huru jag slutligen lyckades erhålla Marie Laforets — så hette hon — förtroende och derigenom kom i besittning af hennes anspråkslösa historia. Den unga varelsen såg att jag allvarligt intresserade mig för henne; dessutom kände hon icke en själ i Paris, till hvilken hon kunde anförtro sina sorger. Det föreföll som om hon skulle dött om hon icke fått tala; och likväl fruktar jag att du skall finna dig missräknad då jag säger dig att det icke var någonting ovanligt i hennes berättelse. Ingenting om en trolös älskare eller hårda föräldrar, om bekymmer eller svår behandling af vänner, eller någonting melodramatiskt. Hon sade mig att hon var född ; Bourgogne, uti departementet Saone et Loire, och bodde nära den lilla staden Charolles hos sin mor, hvilken egde ett litet hemman, be stående af tio eller femton tunnland, nästan uteslutande vinberg. Plantaget nästintill tillhörde Maurice Foligny och hans mor, hvilka voro derss närmsta grannar. Maurice var två och tjugo år, och Marie var hans fästmö. Deras giftermål hade länge, icke endast af de älskande, utan äfven af de båda gamla, ansetts som en afgjord sak. Korteligen, det skulle äga rum vid nästkommande vinskörd. Under våren erhöll Maries mor besök af hennes enda syster, hvilken uti sin ungdom kommit till Paris, blifvit gift med en ansedd köpman och efter hans död fortsatt hans rörelse. Det är svårt att föreställa sig hvad som drifvit henne så långt bort ilandsbygden att uppleta sin syster som hon icke sett på 25 år. Kanhända kände hon en stolthet af att visa sig och sin grannlåt för hennes enda qvarlefvande slägting, och af att underrätta henne om den oberoende stä! ining hon nu innehade såsom föreståndarinna för en af de vackraste bodarne i Paris; kanhända kunde man härleda motivet från denna instinktmessiga längtan efter anhöriga, hvilken tränger sig på oss sedan vi öfverskridit medelåldern och som tilltager i styrka är efter