i denne gosses öra, och han skall knappast skänka mer uppmärksamhet deråt än om han vore en stock. Stick en isbit eller ett glödande kol i hans hand, och han skulle skrika af smärta; men han skulle ej förstå att vända om handen för att låta det falla till marken.) Kasta den der klubban emot honom, och han skulle ej lyfta ett finger för att rädda sig, utan skulle uppgifva ett fånigt skratt då den slog honom till marken, utan att veta hvad det varit som träffat honom. Ett djerft företag i sanning, att lära dessa ögon att se, dessz öron att höra och denna slöa bjerna att tänka, Läraren hänger en af gossarne på stegen vid händerna. Han behöfver blott släppa sitt tag för att falla några tum på den mjuka madrassen under sina fötter. Men han har ej förmåga att fatta det. Han klänger sig tätt iatill stegpinnen och skriker måhända af smörta, men han rör sig ej ur stället. Läraren lägger sin hand om hans lif och lyfter upp honom, flyttar hans hand och lägger den på den följande pinnen och uppmuntrar ho nom med vänlig och glädtig röst. Derpå den andra handen. Detta upprepas flera gånger, och på detta sätt intvingar han nästan i hans tröga själ en ännu dunketi föreställning att han ka: begagna sina händer och fötter för att hinva golfvet. En annan, som redan varit några månader på institutet, framkallas för att visa hvad hav lärt. Hans förtjusning strömmar ut ur havs ögon och han brister ut i ett muntert skratt. Han springer uppför stegen, ned utför den, under den, öfver den, framåt, bakåt med hufvudet först, med fötterna först och kastar sig slutligen i lärarens armar under ett skal!ande gapskratt. Han har blott lärt hvad man kan lära hundar och kattor, men med mindre naturlig intelligens än de, är det eit under at: han kunnat lära någonting alls. Ett annat sätt att väcka och hålla vid lif den slumrande iakttagelseförmågan är att ksta en käpp från band till hand. Två som hunnit färdighet i leken deltaga deri, met en nervös ansträngning af hvarje muskel, som visar hvilken ofantlig själsansträngning derna enkla akt erfordrar när sådana intelligens: uppfordras att verkställa den. Den lilla kretsen omkring det första bordv: läres att träda först en hvit, derefter en röd kula på en tråd. Derefter två hvita och tvi röda o. s. v. De lära det ej på ögonblicket, icke en gång på en timma eller en dag, kanske ej på en vecka eller en månad. Men när de lärt sig det ha de fått en föreställniv; om tal, den första i bela deras lif. Och np de ha lärt det — hvilken ytterlig glädje ! N:u en id lyckats intränga i deras stackars förmörkade hjernor är den lik tanken, som den grekiske filosofen fick medan han låg i badet och som förmådde honom att halfklädd springa ut på gatan och utropa till alla han mött: Eureka! — jag har funnit det! Aldrig får ni en elev så tacksam för en ny id ni gifvi: honom, som denne stackars idiot. På detta sätt fortgår systemet. Det börjat med det enklaste af alla intryck — sjelfva grunden. Här är en rad at träklot af olika storlek, och der en rad af hål, som svaro hvart och ett mot sitt särskilda klot. Idioten läres att lägga hvart och ett klot på sitt rätts ställe och anställer således sin första Jjemförelse och får sitt första begrepp om storlek. Der är vidare en rad af röda, gröna, blå, gula och hvita kulor och skålar. Genom ait lägga hvarje kula i sin rätta skål ledes ha till uppfattning af olikheter i färg. En anna: samliog sf olika formade trästycken ger henom föreställning om form. När han konmit så långt kan han lär:s igenkänna ett ord som är tryckt på ett kort. Men han igenkänner det på samma sätt som ni igenkänner ett ansigte, af dess allmänna utseende, ej af dess särskilda delar. Oi: kortet ligger rätt eller upp och ned är fir honom alldeles detsamma. Småningom bringas han dock först att lära dess mening, se dan dess särskilda bokstöfver och slutligen att aft-ckna det på den svarta taflan. Ner han kan göra detta har han hunnit tröskelr, på hvilken barn vanligen stå när de förs komma in i skolan. Hädanefter är hans uppfostran mycket lik deres, endast att den fordrar oändligt mycket mera tålamod, ibärdig het och vänlighet. Vi komma nu in i den egentliga skolsaler, der 20 å 30 elever äro församlade. Någrsitta vid sina pulpeter och läsa. I ena ända: af rummet är en afdelning sysselsatt med av stafva enkla ord, och i den andra häller e annan klass på att nämna orter vid namn, dö de utpekas på en karta. Studierna iikna dem i andra skolor, men ej så eleverna. Ouppbhörligt vända de sig likgiltigt om, och de slöa ögoner stirra uttryckslöst omkring sig. Nen lärarinnans hela hjerta tycks vara upptaget af föresatsen att få dem att begripa — hon väcker, frågar, svarar, uppmuntrar, småler, nickar och eggar dem med outtröttligt tålamod. Nå, Eddie I Qvic Fanny ! Stafva det, min flicka ! Det kan du säkert säga, Kitty! Klap; ande den ena på hufvudet, skickande ett uppmunrande småleende åt en annan och klappande händerna för att väcka en tredjes uppmärksamhet — som om de lågo i djupa ste sömn och hon nödgades tvinga orden in i deras dåsiga öron och ut från deras tröva läppar. Deras själar ligga i djup slummer, och så skulle de förbli, om hon ej med blick och röst hvarje ögonblick sökte fasthålla och fixera deras kringirrande tankar. Slutligen kommer det långsamma tvekande a AA EE EE srt nn rn AR