nen erhöllo ett eftersinnande uttryck, och hela ansigtet lifvsdes ; men det ville icke gå. Jag hade noga aktat mig att begagna någon vanlig fras; och som jag stod helt stilla och endast utsade orden, var det helt naturligt att hon, som icke kände en stafvelse af språket, icke skulle förstå mig. pPardonn, sade jag; jag trodde att någon person här — (pekande på anmälan öfver ingången) — talade engelska,. Flickan vände sig med bekymrad uppsyn till madame, men bon var ifrigt upptagen af sin kund. Monsieurp, sade hon slutligen, je crains qwon parle bien mal V Anglaisp. Detta sades med allvarlig röst och utan minsta tecken till skämtsamhet. Med hvilket intagande småleende skulle icke en vanlig fransysk bodmamsell yttrat samma ord och gjort er helt belåten att stanna och köpa hvad helst som det föll henne in attutbjuda. Jag vände mig till hälften bort liksom för att gå, ehuru detta icke var min mening, då den unga flickan lade sin hand på en hög af handskar som låg på disken och såg på mig frågande. Jag märkte att detta var, å hennes sida endast en handling af pligtkänsla, på det hon icke skulle förefalla försumlig i sin principals tjenst. Jag sade intet, men tillät henne utvälja ett par handskar åt mig. Under det jag passade dem kastade jag en blick på henne. Den blick som mötte min var så sorgsen , så modlös, så tröstlös, att jag ic e kunde afhålla mig att säga till henne på hennes eget språk, ni synes vara mycket olycklige. En rodnad drog sig hastigt öfver hennes ansigte, en tår trängde fram i hennes öga och föll, innan hon kunde hindra det, ned för hennes kinder. Hon borttorkade den hastigt med sin näsduk och var stilla och lugn som förut. fonen i min röst, hvilken uttryckte icke galanteri utan deltagande, hade öfverrumplat henne. Hon sade intet — icke ett ord ; men hon betraktade mig ett ögonblick forskande, liksom för att utleta orsaken till min fråga; men om den tillfredsställde henne eller icke, kunde jag icke förstå. Jag sökte icke inleda henne i samial, utan