Aftonbladet – 19 juni 1855, sida 8

mig ensam. Nu behöfde jag någon att rådsöra med, och jag visste att Franz skulle förstå att uppskatta det intresse hvarmed jag omfattade saken. Resultatet blef, att vi beslöto att företaga ett ströftåg till Bourgagne, eta oss fram till trakten af Maries hem och undersöka sakeroas förhållande. Du skrattar, jag vet det min vän, åt detta äfventyr — du kallar det donquixotiskt. Jag kan icke hjelpa det. Jag har aldrig börjat en resa med en mera allvarlig afsigt eller med lättare hjerta; och om den hade en liten anstrykning afromaneskhet, skulle detta f rminska värdet af det mål vi sökte att uppnå? Sedan jag erhållit af Marie, utan att låta henne ana anledningen till mina frågor, sådana upplysniagar som kunde sätta oss i stånd att finna reda på den trakt vi önskade, afreste min vän och jag. Tiden för vinskörden var ännu icke inne, men vinrankan med dess rika klaBar framställde redan en yppig tafa. Vi;este hastigt i sydlig riktning och uppnådde indtligen Charolles. Här började vi att höra oss för. Vi funno uten svårighet reda på enkan Laforets hydda; och en afton, just vid zolnedgången, inträdde vi i hennes boning och begärde litet vin. Jag tyckte att det var ett uttryck af sorgsenhet och öfvergifvenhet uti hennes sätt utt vara, som icke ver naturligt. Hon bad oss sitta ned och fra nsatte för oss det bästa som nuset förmådde. Franz företog sig att förklara åa planer. Vi voro från Paris, sade han, ch företogo för vårt nöje en resa genom denna -rliga del af Frankrike. Då Paris nämnles, spratt enksn till, och hennes intresse för det som min vän s.de ökads synbarligen. Från Paris! utropade hon. Då mäste ni känna min Mariels Jag kunde icke låta bli att draga på munnen åt den stackars qvinnans enfald, men Franz bibehöll sitt allvar och svarade: Törhända — hos hvem bor hon ? , Ack I sade enkan Latoret, ni måste ha sett henne; hon är hos madame Duchamps ; hela verlden känner madame. (Slutet följer.)