Men ganska många dagar förgingo, och jag såg icke något leende. Hon blef visserligen allt mer bekant med sin befattning; hon hade lärt sig att med beredvillighet gå besökande tillhanda; hon syntes ha gjort hastiga framsteg uti att lära sig sina åligganden; men intet småleende, ingen intagande frimodighet, ingen lifiig glans i ögat, ingen förändring I uttrycket då de vanliga artigheterna yttrades af muntra ynglingar eller vackra kavalierer. Ansigtet blef allt smalare — kanhända mera regelbundet skönt; kinderna förlorade sina rosor; ögonen föreföllo djupare, mera dunkla och själfulla; åsynen af henne (jag vet knappt huru det kom sig, men jag gck hvarje dag derförbi) började verkligen smärta mig. Em-cllertid var butiken ständigt fylld af unga män, ty den intagande grisettens skönhet, hennes kallsinnighet och de gissningar som föranleddes deraf blefvo samtalsämne så väl ibland de unga pariser-lejonen som ibland en mängd främlingar. Jag borde ha nämnt att ofvanför ingången till denna bod stod att läsa orden Här talas engelska; men denna underrättelse hade helt nyligen blifvit uppsatt, och jag undrade hvem det var som gjort framsteg i vårt svårlärda språk. En morgon steg jag derföre ganska tidigt, för att få vara mera ensam der, in i boden och frågade den förgta jag såg, om hon kunde tala engelska. What you please to want, sir? frågade madame i det hon kom fram till mig, talande med svårighet. Jag begärde någon sak hvilken icke vanligen efterfrågades, för att sätta hennes språkkännedom på prof. Hon tvekade, vinkade på min hjeltinna, lemnade mig i hennes händer och vände sig till någon som nyss inkommit i boden. Jag upprepade min begäran på engelska men försökte icke att genom blickar eller tecken göra mig förstådd. Den stackars flickan ansträngde s:g för att utleta hvad jag önskade; hon böjde sig fram, och jag upprepade ännu en gång min begäaz. Det var intressant att gifva akt på huru Hon uppbjöd sin af naturen goda fattningsförmåga för att uttyda det som jag sade; ögo