neka sitt fäderneslands framtid, gå ia på de f amställda ultraunionella propositionerna. Men den iSverge nu mäktiga agitationen för dessa, den ofördragsamhet, det för den norska na: tionalkänslan ofta kränkande språk, hvaruti dessa fordringar framat les och som ofta hafva en ö!verraskarde likhet med ett hotande ultimatum (om ock deruti icke talas om bomber och granater), måste naturligtvis väcka nor-ka folket till en allvarlig pröfning af bela sin ställning uti unionen och att trygga denna med alla medel som stå uti dess makt, och som åtminstone kunna hindra dess sjelfständ-ghets undergång emot folkets egen vilja. Fit hörer då närmast: ståthållareskapets uppkäfvande, som väl af enstaka svenska pressens organer har omtalats med sårande bitterhet, men hvars fulla rättmätighet redaktionen aj Aftonbladet frivilligt har erkänt och försvarat på ett sätt, som har tillvunnit redakvonen norcmännens tacksägelse d). Vidare: d:n Tja och tillvägabringa det militära komsynlots förening med försvarsväsendets ministeie:la styrelse och afskaflandet af de oansvaiga kommandoexpeditionerva i Stockholm. varest underordnade officerare fungera som krigsministrar i sista instancen, och äntliseu ett för riket värdigt. och betryggande p;rdnande af de utländska, såväl komuersiella som politiska engelägenheternas konstitutionella förvaltning eller Norges emansipation från ett emot alla konstitutionells oegrepp stridande utländskt förmyndareskap, — :tt ordnande, hvars nödvändighet red. af Afonbladet, i spetsen för ett af Nordens liberalaste blad, allraminst lärer förneka, om red. in önskar den i en annan form. Men vid sidan af detta pligtmessiga fasthållande af fälerneslandets sjelfständighet, som af svenska publicister alltför ofta misskännes såsom en kortsynt söndringspolitik,, må red. vara öfvertygad om att det norska folket af hjertat ilskar det svenska brödrafolket och är den besvurna föreningen med edert land upprikigt tillgifven, samt att man frivilligt hyllar lenna unions id och icke blott aktar dess bestämmelser som en oupplöslig traktat. FEtt faktiskt vittnesbörd härom kan red. bland annat finna icke allenast i den norska pressens sjelfbeherskning emot en stor del sven ka tidningars oupphörlbiga kränkningar af vår vationalkänsla, utan också i den resignation hvarmed den allmänna rösten har förklarat sig för redeboget deltzgande i det sf Sverge önskade anfallskriget emot Ryssland, med ett ändamål som af de flesta bär i landet ingalunda anses gagneligt för rikets unionella ställning. Ville våra svenska fränder nöjas med unionen på den gifna grundvalen, med den nödvändiga klarare och närmare bestäm melse af vissa punkter, t. ex. utrikesförhåliandena, förstorandet af förbundskontingenten i ett försvarskrig, förenkling af interimsrege-: ringen o. s. v., kort sagdt, om det i verge herrekade densamma tilltredsställelse med för eningens hufvudinnebhåll som i Norge, vore let ingen grund till fruktan för olycksaliga, hotande kriser. Men när beständiga, alltid starkare agitationer för denna unions omstörtning och upprättandet af en helstat nödvändigt måste iörstöra endrägten och förvandla den till en oafbruten broderlig strid samt medtöra oupphörliga kriser kan ingen förutse hvad slutet 1 ä sistone blifver af folkmeningarnes brytning, af tidningspressarnes passionerade kamp och nationalförsamlingarnes fientliga beslut. Ett lyckligt förhållande blifver det i alla fall icke. ifter den öfvertygelse som många af edra och våra landsmän hysa, och som jag tillät mig i min skrifvelse till red. att uttala, skulle denna uti sjelfva den olika situationen liggande fara för framtida stridigheter af allvarligare natur naturligast och säkrast afägsnas genom unionens utvidgande på den gifna grundvalen till hela Skandinavien såsom till ett folkbroderskap, bygdt på full likhet i rättigheter och inre sjelfständighet, på pligten t:ll ömsesidigt försvar för Nordens oberoende, och på erkännandet utaf den nordiska stamme:s gemensamma, verldshistoriska kall. — Ville derför alla som önska enighet i Norden förena sina kratter för detta upphöjda mål, i stället att förspilla dem i brodertvister, i hvilka den ena parten aldrig kan gifva efter, så skulle målet säkert uppnås, en framtid af fri het och storhet, rik på de bästa utsigter (e). (d) I forisättningen af uppsatsen om de unioneila för hällandena skall redaktion närmare rörande deocna fråga utveckla sin menirg, som hittills synes vars missförstädd. Red:s not. (e) En union, sådan som den hvartill författaren med omintetgörande af 4 och 5 riksakten, vill hafva den nuvarande föreningen reducerad, — eller en union icke bestående i annat än dynastigemenskap och defensift förbund, lära väl danskarne vara för kloka att ingå på, i fall den skulle komma i fråga. Den skulle endast blitva en ny försämrad upplaga utaf Kalmare unionen, bedröflig i åminnese. En union på andra principer än sannt federotiva, är. ett hjernlöst hjernspöke. Red:s not. ärter stenstad LITTERATUR. Blomsterodling i boningsrum. Handledning för blomsteridkare af N. J. Ericsson, direktör för trädgårdarne vid Haga och Tullgarns