allenast halva alstatt iran ratten till anvandandet af jus canonicum i inbördes utridigheter, till ensidigt konungaval och till neutralitet i det andra rikets försvarskrig, så länge således begge stå gent öfver hvarandra som lika berättigade enheter, hvardera med sin. statsorganism och i alla internationella förhållanden handlande sjelfständigt genom sina egna ansvarige representanter, med full frihet till att göra och låta, kan till och med mellan stater utaf olika storlek en viss grad af jemnvigt upprätthällas. Lemnazr deremot denna ställning, medgifva begge rikena hvarandra ömsesidigt afgörande inflytande på deras särskilda inoch utländska angelägenheter, då är med det samma den suveräna statsmyndigheten delad och till hälften gifven till spillo, och ju större rådrum detta nya inSytande vinner, desto mera försvinner den förra sjelfständigheten, i det att Helstaten städse utvidger sina gränser och slutligen nedtrycker begge staterna i ett provincielt förhåliande till den gemensamma unionsmonarkien Feelles-monarkiet) , uti hvilken det större folkets nationalitet då i verkligheten blifver den rådande, det mindre folkets deremot efterhand försvinner, efterleranande enstaka lefvande antiqviteter, som mera väcka sarmt:dens medlidande än dest högaktning. Nödvändigheten af gemensamma beslut inskränker naturligtvis det ena folkets frihet och medförer afgörandet af stridiga frågor antingen genom någon vilkorlig och tillfällig utväg eller derigenom att den starkares (h. e. Aertalets) rätt gör sig gällande. Den administrativa enheten kräfver förnekandet af nationalkänslan och fosterlandssinnet, försvagar och upphäfver efterhand det moraliska icke mindre än det parlamentariska och juridisks ansvaret, och bildar antingen tvenne halfheter, som hvarken äro fogel eller fisk, eller ock en färglös helhet, det nationella Jlifvets dödsfiende, eller förvandlas slutligen till en representation endast af den starkaste sidan. Den representativa enheten ef tvenne nationaliteter skall efterhand föra till en statsrättlig sammansmältning, uti hvilken det mindre folket måste vara nöjdt med att behålla den rent kommunala, borgerliga och individuella friheten, och allt hvad det vågar hoppas är lika delaktighet med det större folkets medlemmar i de helstatsborgerliga rättigheterna, alltså blott såsom unionsmedborgare. Den bestående norska och svenska unionen gör icke sådana gemensamma beslut nödvändiga vid andra tillfällen än sådana, i hvilka begge staterna uppträda lika berättigade vd sidan af och jemte hvarandra, såsom vid fiagor om ändringar i unionsakten, vid tron jareoch förmyndareval och vid frågan omm offensiva allianser, alltså sid tillfällen då bestämmelsen om den evertuelt kolicktiva samverkan användes och föreningen förnyas eller närmare bestämmes genom Öömsesid.gt, fritt samtycke. Går man deremot utom dessa enstaka och undantagna fall, inlster man sig på en permanent, vidtutgrenad, organisk gemensamhet, då försvagas det zidoordnade, likberättigade mellanriksförhållandet, och helstatsförhållandet framträder 1 förgrunden. Men uti ett sBådant skall den svenska majoriteten allud utöfva den sfgörande infiytelsen, isynnerhet i stridiga internationella fr gor, i det man i motsatt händelse måste utgå från endera af tvenne lika otänkbara (2?) förutsättningar: 1) antingen att vårt svenska brödrafolk egde en hitintills i den allmänna menskliga och i de enskilta nationernas historia oerhörd sjelfbeherrskning och sjelfuppoffring, nemligen medelst att frivilligt och n.b. för beständigt gifva norrmän nen lika rösttal med sig, hvilket i denna förbindelse vill säga mer än dubbel rösträtt, då Sverge har ett öfverskott af 2 millioner invånare, eller ett öfverskott som ensamt för sig sjelft är en half million större än Norges hela folknummer; eller måste man förutsätta 2) att denna stora majoriiet aldrig skulle missbruka sin numeriska öfvermagt äfven i sitt eget fäderneslands intresse, eller att på andra sidan den norska minoriteten på hvarje gifven tid vore i stånd till att häfda en så stor intellektuel och moralisk öfverlägsenhet öfver den svenska mer än dubbla öfvermakten, att jemvigt på detta sätt genom högre andlig kraft kunde vismakthållas till evärdeliga tider. fKan nu Norge äfveutyra sin ära, sin välfärd och sin politiska tillvaro på slika förutsättningar, som sakna hvarje garanti i andra folks historia, likasom uti vår egen omedelbara erfarenhet? Det är naturligt att man på svensk sida har svårt för att sätta sig fullkomligt in i dylika för det mindre förbundsfolket naturliga betraktelser, och likaså är det icke tvifveiaktigt att, om förhållandet emellan begge nationerna vore omvändt emot hvad det nu är, norrmännen då skulle göra samma förslag som deras stamförvandter nu göra. Men lika rimligt är också a:t de sednare då äfven skulle finna desamma afgörande betänkligheter vid att ingå på dem, som nu afnålla norrmännen derifrån. Et. af red. i artikeln för den 30 sistl. månad framstä dt förslag, som också bland flera af red:s kolleger oita blifvit upprepadt, går ut på upprättandet af en unionel cwvillista och min:sterkassa, och ett annat på ingåendet af en tullförening mellan begge rikena, hvaruti det äfven samtidigt antydes att dessa skulle sluta sig tillsammans i en postoch telegrafförening samt förbiada sig till enbet i mynt, mål och vigt. Hvad nu det första förslaget angår, kan dervid i allmänhet anmärkas att, då unionslagarne icke erkänna något odeladt unionskonungadöme, men deremut blott en dynastisk förbindelse 9) mellan begge rikesas sjelfständiga, i omfång och innehåll olika konuungamakter uti en individ, alltså väl en stadigvarande personl.g, men ingen reel monarkisk enhet, synes det vara närmast öfverensstimmande med föreningslagarne och mest betecknande för det sanna förhållandet, när hvar krona har sin civillista och hvaitdera folket utstyrer sin egen tron efter sina a tillgångar och a Fn I