en utförlighet, som icke vore passande och ändamålsenlig uti ett blad (Fedrelandet), hvar: publik icke för nävarande är omedelbart in tresserad i afgörandet af många bland ämnets detaljer, bar jag icke trott mig böra anmode sFedrelandets, redaktion om plats för er utförligare för:laring, som i alla fall icke obetydligt skulle öfverskrida Christianiakorrespondensernas sedvanliga omfång. Och di härtill kommer, både att det mesta af hvac jag har att svarat, förut är veterligt och känd: för den norska allmänheten, och jag uti Christianias Aftenblad för den 9 dennes jemvä har afgifvit en preliminär förklaring med afseende på en reklamation i Christiania-Posten, samt att våra norska blad hafva en föga vidsträckt läsarekrets i brödrariket och det förnämligast är af intresse attiden äskade framställningen undersöka saken från de sidor son synas vara missförstådda eller mindre upp: märksammade af politiska författare i Sverge, har jag, efter samråd med flera i denna sak lika tänkande, trott mig böra tag: mig den frihetn att anhålla hos redaktionen sjeli om en plats i dess vidt spridda blad för följ nde försök att på det möjligast korta sätt bemöta redaktionens ärade uppfordran. Med afseende på den meningstolkning hvari jag här tager det klandrade uttrycket krisisv, må det vara mig tillåtet att hänvisa till ofvannämde preliminära förklaring i Christianie Aftenblad !) och nu blott anmärka, att jag dermed icke har menat någon förestående ka tastrof, utan den folkmeningarnes brytning i pressen och i begge nationa.församlingarne, och den vigtiga inflytelse på det internationella förbållandet i den närmaste framtiden, som naturligtvis måste tilläggas stortbingets och rikdagens utlåtande och beslut i töre nämde frågor af stort unionellt intresse. Alltså till saken. När redaktionen af Aftonbladet framställer den frågan,! om det kan sökas någor orsak till en bestämd meningsstrid deri, att man från svensk sida icke erkänner någon främmande makts rätt till en inblandning : begge folkens inbördes angelägenheter, skola de flesta norrmän utan tvifvel dertill svars ett bestämdt IVej, såvidt det angår en opåkal lad inblandning, hvilken som helst, utaf ut ländska makter i Nordens inre förhållanden. Deremot får det norska folket aldrig gå ifrår yrkandet att utgöra en suverän stat och att som sådsn vara sjelfständig medlem af der europeiska statsfamiljen. Erkännandet a! denna sjelfständighet, i högtidliga traktate; hvilken i sednare tider — särdeles uti den engelska pressen — pånytt har blifvit starkt framhållen, medför äfven att Norge, såsom eget konungarike och ingalunda uteslutande 1 egenskap af unionsstat, anser sig fullt delaktigt i den Europeiska folkrätten samt följaktligen berättigadt till beskydd och garanti för sin politiska tillvaro, och till och med att i nödfall påkalla en vänskaplig makis mellankomst, om det någon gång olyckligtvis skulle komma till en sådan oslitlig tvist, att fråga icke längre kunde vara om annat än val mellan de två alternativerna: begagnandet af en sådan nödrätt eller ock tillgripandet af det yttersta nödvärnet. En dylik enligt det förra alternativet på kallad mellankomst skulle alltså vara fullkomligt folkrättsenlig och kunde på inte vilkor sättas i bredd med den folkrättsstridiga interventionen, hvartill Tyskland gjorde sig! skyldigt under den inre borgerliga tvisten emellan Danmarks danska och tyska befolkning, eller med en europeisk intervention, påkallad elier opåkallad, i de Nordamerikanske Fristaternas konfederativa förhållanden. — Men likasom nyssnämda nödvändighets inträdande icke är tänkbart, utom i det fall att unionens rättsenliga tillstånd och verksamhet alldeles vore afbrutna genom en outhärdiig usurpation från den mäktigare förbundsstatens sida; så bör ock hvarje god skandinav önska att frågan aldrig måtte åå någon praktisk betydelse utöfver diskussionen om föreningens statsoch folkrättliga karakter. 2) Frågan handlar således allenast derom att svenskar och utlänningar praktiskt erkänna Norge såsom suveränt riken. — Och med afseende härpå och på redaktionens karakteristik af unionen i två af red:s öfriga spörjsmål måste det vidare fasthållas, att begge länderna ingalunda bilda någon förbundsstat eller en monarki, ett förenadt konungarike (såsom t. ex. Storbritannien och Irland, Neael och Sicilien, de spanska konungarikena, Ryssland och Finland o. sg. v.) men deremot tvenne förenade konungariken 38), uti hvilka konungadömeti hvartdera riket utgör ett sjelf. ! ständigt embete, hvars omfång och innebåll i det ena kan vara — såsom det faktiskt är — väsentligt olika mot det kungliga embetet i det andra, och att hvart och ett utaf rikena: bar efter unionens anda och uttryckliga förklaring bibehållit sin rätt till sjelfständig statsorganisation med alla de attributer som tillkomma oafhängiga och konstitutionella stats-! makter. i Då föreningen blef mellan två af hvaran: dra oberoende folk öfverenskommen, så är! det ock deraf en tydlig följd att icke i nå-! gotdera folkets väsentliga statsrättigheter några andra modifikationer kunna förutsättas genom unionsförhållandet uppkomma än sådana, : som stämma öfverens med en fri statsföre1) Intagen i Aftonbladet n:o 111 för den 14 Maj d. å. 2) För sävidt red. af Aftonbl. i detta sammanhang har påmint om Kielerfreden, så anmärkes en gång I för alla, att denna traktat aldrig fr.n den norska folkmaktens sida har erkänts som giltig för Norge, så mycket mera Odelsthingets bestämda utlåtande år 1815 om dess fullkomliga ogiltighet. Storthingets förhandlingar 1815 i anledving af den Lövesovska saken. 3) Storthinget år 1815 begärde också derföre den förändring i den svenska riksdagens utkast till riksakten att ordet konungarike sattes framför Norges namn i 1 , och att ordet rtron i inled, niogen blef satt i flertal Troner,. Följaktligen heter: det: också de förenade tronerna, i vår grundlag, samt Norges krova o.s.v. Till närmare begrundande eriuras ock att en möjlig tropomhvälfning i det ena landet icke skulle vara förpligtande för AA AR FF Kl år -A KR KKR